Vi tvingades söka skydd
Igår var första gången vi behövde söka skydd. Tryckvågen och smällen var ganska kraftig. Vår medarbetare såg från sjukhuset att det rykte närmare centrum.
Troligtvis tände man på insamlade landminor. Efter en stund reste vi oss från vår skyddszon – som i det här fallet var på kontoret och mitt i byggnaden.
I dag skulle jag vara ledig men det är svårt att hålla sig ifrån. Tillsammans med en amerikansk operationssjuksköterska besökte jag ett annat sjukhus för att granska deras steriliseringsmöjligheter.
Vi skänker en mindre autoklav som installeras av vår influgna medicintekniker. Inte lätt att för verksamheten övertyga om vad som är lämpligast både för verksamheten och för apparatens funktioner.
Kunskapsluckor
Jag kunde ge lite synpunkter på detta. Personalen som brukar sköta rengöring och sterilisering är åter i sina hemländer. Så det finns kunskapsluckor. Medicine studeranden har lärt sig arbetsuppgifterna och gör det på frivillig basis.
Vår roll är att, lite i taget, undervisa.
På vägen till sjukhuset åkte vi förbi en skola som används som fängelse för de gripna Kadaffianhängarna. Nu talas det om att de ska hitta en ny plats för dem eftersom skolorna börjar nu i veckan. Team från Läkare utan gränser (MSF) gör omläggningar där, och en ortopedkirurg prioriterar vilka som kan behöva in på sjukhuset för att opereras.
I går skrevs en av de patienter som jag känt lite extra för ut från sjukhuset till fängelset. Han var i dåligt skick vid ankomsten. Nu kan han gå med hjälp av kryckor.
Framtidstro
Det finns under ytan en framtidstro för Libyens folk trots att oroligheterna är kvar. Libyer i exil vill återvända för att bygga upp med sjukvårdskompetens som de skaffat utomlands.
Det finns ingen sjuksköterska på postop och efter en vilostund måste jag bege mig till sjukhuset igen. Gick upp på avdelningen för att samåka med en kollega. Då kommer vår tolk och säger att en av patienterna vill speciellt prata med mig. Det blev ett känslomässigt svårt avsked efter allt som vi har gått igenom tillsammans. För honom väntar fängelset och ett liv med amputerat ben.
Gunnar Hagström
operationssjuksköterska
för Läkare utan gränser