Funderat
Hur ska det gå med strumpbyxorna? När man vaknar med ett ryck klockan 04.00 framstår allt som klarast.
Det är då det slår mig att det aldrig kommer att gå vägen med strumpbyxorna. Mammas alltså. För min mamma är född på 20-talet och klär sig alltid i kjol eller klänning – och strumpbyxor. Nu har hon brutit armen och ligger nyopererad och gipsad på sjukhuset. Men som vi alla vet: där blir hon inte kvar länge.
Och jag undrar hur tusan hon ska få på sig strumpbyxorna med bara en arm. Jag undrar mycket annat också där jag ligger. Till exempel hur det kommer sig att vi inte kan erbjuda våra gamla vård och omsorg när de behöver det. Den höga medellivslängden för svenska kvinnor är på nedåtgående har jag läst. Tror sjutton det – vi oroar oss väl till döds. För det har jag också läst – att kvinnor får billigare läkemedel, mindre sjukhusvård och har svårare än män att få äldrevård beviljad.
En forskande sjuksköterska som har studerat anhörigvårdare har funnit att gamla män som vårdar sina gamla fruar är mycket nöjdare med sin livssituation än gamla fruar som vårdar sina män. Förklaringen antas vara att männen som vårdar har lärt sig något nytt. De har fått plocka fram den matlagande och omvårdande sidan hos sig. Dessutom får de ta emot omgivningens beröm för sin insats. »Tänk vad han kan, Gösta! Är det inte fantastiskt att se hur han tar hand om henne?!« Låter det. Från både män och kvinnor. Inte minst kvinnor.
Förlåt om jag låter lite bitter. Men kvinnor vårdar barn, gamla föräldrar, svärföräldrar, vänner och relationer, och så fortsätter de att vårda sina män när de är gamla. Inget märkvärdigt med det, tycker de. Laga mat och plåstra om – är det något att orda om? Inte så mycket att burra upp sig för på ålderns höst. Heller inte mycket att ge eller ta emot beröm för.
Så när de har vårdat färdigt och ligger där hemma med bruten arm och inte kan få på sig strumpbyxorna då finns det knappt någon hjälp att få. Jo, sjukhusvård och gips förstås – men sedan då?
Mamma själv nämner inte det där med strumpbyxorna. Hennes främsta oro gällde laxen som hon inte skulle kunna grava till jul. »Som tur var hann jag få kålen färdig«, säger hon,där hon ligger liten och tunn mellan lakan som Tillhör landstinget.