Skrivandet blev livlinan i vården

När deckarförfattaren Karin Wahlberg bytte från lärar- till läkaryrket kunde hon aldrig drömma om att hon skulle betraktas som en potentiellt kriminell. I sin senaste bok — Tröstaren — låter hon oss förstå hur det känns att bli uthängd som Mördardoktorn.

Gotland, Tofta strand, sensommaren 2001: Karin Wahlberg reser sig från filten för att gå och köpa en glass. Mitt framför kiosken tvärstannar hon. Expressens löpsedel om läkare anmälda till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd får henne att glömma allt vad svalka heter. Inne i tidningen radas passfoton upp på de misstänkta, likt medlemmarna i en knarkmaffia. Rubriken lyder: 80 läkare prickade.

När Karin Wahlberg arbetade som lärare under 1970- och -80-talen blev det stundom stökigt i klassrummet. Ibland blev hon tagen på sängen, andra gånger arg. Men hon var aldrig rädd. Och kände sig aldrig förnedrad. Tanken på att kunna bli uthängd i massmedierna fanns inte i hennes medvetande. När hon öppnade tidningen började hon på allvar ifrågasätta sitt yrkesval.

? Jag kände spontant att jag inte ville jobba kvar i vården. Jag var seriös i mitt arbete och gjorde så gott jag kunde. Men jag ville inte riskera att hamna i ett fångregister.

I september släpps Karin Wahlbergs sjätte spän­ningsroman från förlaget. Du kan läsa ett utdrag ur den på sidan 34. Som i flertalet av de andra böckerna utspelas handlingen inom vården, denna gång med fokus på patientsäkerheten. Bland annat anmäls en läkare till Hälso-­ och sjukvårdens ansvarsnämnd. Uppgiften läcker snart ut till pressen och i den lilla staden Oskarshamn, där handlingen utspelar sig, får läkaren finna sig i att bli kallad Mördardoktorn. Friad eller fälld spelar ingen roll, i folks medvetande kommer hon alltid att vara den som anmäldes för att ha tagit livet av en annan människa.

Karin Wahlberg är starkt emot det syndabockstänkande som råder inom sjukvården. Det räcker med att hon tänker på innehållet i sin bok för att hon ska bli upprörd.

– Fel kommer alltid att göras i vården. Men i stäl­let för att fokusera på vem som är skyldig borde vi ha ett säkerhetstänkande som ser till att fel och brister kommer upp till ytan så att de kan åtgärdas. Helst innan en olycka inträffar. I dag straffas individen: läkaren, sjuksköterskan eller barnmorskan – och så tror alla att det är klart. Som om straf­fet på något sätt skulle vara åtgärden.

Karin Wahlberg var 36 år när hon hade fått nog av vikariesvängen inom skolvärlden och i stället började läsa medicin. Under de dryga två decennier som har förflutit sedan dess har hon många gånger ångrat sitt nya yrkesval. Hon ogillar det hierarkiska systemet och tycker att vården som organisation lider ständig brist på fantasi.

När hon i mitten av 1990-talet började arbeta som gynekolog på kvinnokliniken i Lund hamnade hon på en arbetsplats som präglades av maktkamper, falskt intrigspel och öppen mobbning. Kvinnliga doktorer motarbetades på alla tänkbara sätt.

? Jag har aldrig träffat så elaka människor i grupp. De äldre barnmorskorna betedde sig fruktansvärt illa mot unga nyfärdiga barnmorskor och mot oss kvinnliga läkare. Gick jag till förlossningen för att lära mig någonting svårt så viss­te jag att barnmorskorna skulle förvränga min insats och skvallra för någon manlig läkare som kom och kollade mig bakom min rygg. På morgonen blev det offentlig avrättning. Solidariteten var noll.

De flesta av hennes kvinnliga kolleger sade upp sig. Endast Karin Wahlberg och några få till valde att bli kvar.

? Jag var tillräckligt gammal för att inse att det in­te handlade om mig som individ.
När människor beter sig på det viset beror det inte på att de är hemska som individer. De verkar inom ett gruppsystem där mobbningen har fått breda ut sig på grund av dålig ledning. I dag ser det helt annorlunda ut, ledningen är delvis utbytt och jag trivs jättebra på mitt jobb.

Det var under de här tumultartade åren som Karin Wahlberg började skriva på sin första spänningsroman.

? Det var mitt sätt att härda ut. Det blev ett slags flykt, in i en värld där jag själv kunde bestämma händelseutvecklingen.

Vid 51 års ålder gjorde hon sin kritikerrosade de­but med Sista jouren. Sedan dess har hon i rask takt hunnit med ytterligare fem böcker.

Sina författartalanger fick hon med sig hem­ifrån. Pappan var journalist på en lokaltidning i Kalmar.
? Där hemma var det med förlov sagt rätt rörigt, bohemiskt får man väl säga. Pappa läste och skrev jämt. När han somnade framför tv:n fick jag berätta hur programmen hade slutat så att han kunde ringa in sina tv-recensioner till tidningen. Att skriva har varit en så naturlig del i mitt liv att jag aldrig har lockats av den där magin att bli skribent.

Att hon blev läkare var inte heller självklart. Med en mamma som sakta tynade bort, fick hjärn­metastaser och dog när Karin var nio år hade hon aldrig någon tanke på att jobba inom vården.

? Jag drogs åt det som var glatt, käckt och friskt. Därför tyckte jag så mycket om att undervisa, säger Karin Wahlberg som i många år undervisade i svenska, religion och filosofi på högstadiet.

Men hennes man var läkare och när han blev erbjuden en tjänst vid Universitetssjukhuset i Lund flyttade hela familjen med. I akademikerstaden var det svårt att få jobb som lärare och efter att i några år ha harvat runt som vikarie beslutade sig Karin Wahlberg för att prova någonting nytt.

? När jag sökte till utbildningen var det rätt myc­ket för att jag var så avundsjuk på min mans yrkessituation. Han kunde försvinna i väg och göra viktiga saker samtidigt som han var respekterad, medan jag bara var någon som skulle vara till hands.

Det är Karin Wahlberg knappast i dag. Att hon fortfarande arbetar kvar på halvtid på kvinnokliniken beror framför allt på att hon tycker om sitt jobb och trivs i den grupp där hon arbetar. Hade det bara varit för pengarnas skull hade hon kunnat lägga av direkt. Skrivandet har gjort henne ekonomiskt oberoende. Sedan hon började skriva har det blivit nästan en ny bok var­je år. Fram till dags dato har hennes böcker sålt i mer än 800 000 exemplar.

? Det är som med ketchupen. Jag for så illa under de där jobbiga åren. Att arbeta så mycket och med så farliga saker i en miljö där jag aldrig viss­te var slagen skulle komma tog musten ur mig. Hade jag inte haft skrivandet att fly till vet jag inte vad jag hade gjort.

WEBB: www.karinwahlberg.se

Mer om ämnet

• Vem bär ansvaret för Charlottes död?