Stöd kvinnor som vårdar hemma
Anna K Ekwall och Ingalill R Hallberg. The association between caregiving satisfaction, difficulties and coping among older caregivers. Journal of Clinical Nursing 2007;16(5):832-844.
Bakgrund: Tidigare forskning om informell vård har ofta fokuserat på de negativa aspekterna för vårdarna, såsom praktisk och emotionell påfrestning samt stress och ökad risk för utbrändhet. Den medicinska forskningen har kritiserats för att vara för inriktad på patologi. Få studier har fokuserat på det positiva med att vårda någon närstående.
SYFTE: Att undersöka sambanden mellan kön, vårdens innehåll och omfattning, tillfredsställelse, coping och svårigheter i vårdsituationen för informella vårdare som var 75 år eller äldre. Syftet var också att testa två instrument som mätte tillfredsställelse och svårigheter i vården av närstående.
METOD: Undersökningsgruppen bestod av 171 informella vårdare. De svarade på frågeformulär med dels demografiska frågor, dels frågor för att mäta hälsorelaterad livskvalitet som känsla av sammanhang (kasam) samt tillfredsställelse och svårigheter i vårdandet. De fick också svara på hur länge den sjuke kunde lämnas utan tillsyn och hur många timmar i veckan de vårdade.
RESULTAT och slutsatser: De som hade besvarat frågeformuläret delades in i två grupper; en grupp som var nöjd med sin situation och en grupp som inte fann glädje eller tillfredsställelse i vårdandet. Den nöjdare gruppen vårdade i genomsnitt fler timmar per vecka. Kasam, egen hälsa och antal gånger de gav hjälp per vecka skilde sig inte åt. Däremot varierade användandet av copingstrategier. De som fann glädje i vården använde mer problemfokuserade bemästringsstrategier, såsom att få ökad kunskap om problemen. Den nöjda gruppen bestod av en högre andel män (82 procent jämfört med 44 procent). De uppgav i högre utsträckning att vårdandet hade vidgat deras horisont och att det hade hjälpt dem att utvecklas som personer. Kvinnorna uppfattade vårdandet mindre positivt. Det skulle kunna betyda att de därmed är mindre skyddade för negativa konsekvenser av att vårda och kan behöva extra uppmärksamhet från formella vårdare.
Ur ett kliniskt perspektiv är det viktigt att tidigt identifiera såväl vårdarna och deras bemästringsstrategier som vilka källor till glädje de finner i vården för att hitta dem som riskerar att lida av sin roll som vårdare. Individuellt anpassat stöd kan vara ett sätt att skydda de sårbara från onödiga, negativa effekter av vårdandet. Instrument som mäter tillfredsställelse och svårigheter kan vara ett sätt att närma sig de närstående och få en strukturerad bedömning av deras situation. Att förstärka de hälsofrämjande strategierna hos de vårdare som inte mår bra, med särskilt fokus på kvinnor, kan öka välbefinnandet både för dem och hos dem de vårdar.
FINANSIÄRER: Föreningen Södra Sveriges sjuksköterskehem (sssh), Region Skåne, Greta och Johan Kocks stiftelse, Vårdalstiftelsen och institutionen för omvårdnad, Medicinska fakulteten, Lunds universitet.
KOMMENTAR INGEGERD FAGERBERG
Att se vårdbehovet tröttar
Anna Kristensson Ekwall har tillsammans med Ingalill Rahm Hallberg skrivit en intressant artikel som har hög relevans i dagens samhälle, med en stor andel äldre personer och många som vårdar sina närstående (1). De slutsatser som dras ligger väl i linje med det som Socialstyrelsen (1) har presenterat angående närstående vårdares erfarenheter och i vilken omfattning de ger vård och stöd till sina närstående.
Denna studie är väl genomförd med intressanta och nya resultat samt god validitet. Den är också mycket viktig för personer verksamma inom kommunal äldreomsorg. Resultaten pekar på att män har lättare att känna tillfredsställelse i vårdandet. Som möjlig förklaring till det diskuterar Kristensson Ekwall den traditionella könsrollsfördelning som har varit rådande, med män som arbetar och försörjer familjen och kvinnor som tar hand om barn och familj. Att vårda en närstående ger därför inte kvinnorna något nytt, utan de fortsätter bara som äldre med invant arbete, men nu med make eller annan åldrande person som föremål för deras omsorger.
Kan det möjligen vara så att kvinnorna ser de behov som finns men känner att de inte riktigt orkar med att göra den insats som de skulle behöva göra? Som Kristensson Ekwall påpekar är det därför extra viktigt att hjälpa och stödja de kvinnor som är anhörigvårdare så att de kan känna sig tillfreds med den insats de gör.
Ett fynd som Kristensson Ekwall inte diskuterar, men som i ett samhälls- och vårdarperspektiv är intressant och viktigt, är att 70 procent av personerna som hjälpte en annan gjorde det mer än sex gånger per vecka, i medeltal 46 timmar per vecka. Det är alltså en arbetsbelastning som överstiger en normal arbetsvecka för vanliga arbetstagare! Vilka krav ställer detta på stöd och hjälp från professionella vårdare och samhälle? Särskilt intressant blir det då det i resultatet visade sig att det var de som arbetade flest timmar som var mest tillfreds.
Detta är en viktig studie och jag hoppas att Anna Kristensson Ekwall fortsätter att utveckla de tankar om tillämpning i vård- och omsorgsverksamheten som presenteras.
Ingegerd Fagerberg
professor vid institutionen
för vård- och folkhälsovetenskap,
Mälardalens högskola, Västerås
Referens:
1. Socialstyrelsen. Vård och omsorg
om äldre. Lägesrapport 2006.
Socialstyrelsen 2007.