Han är vårdens egen ZLATAN

Karim Ben Fredj tar gärna en bild från fotbollens värld när han beskriver individens betydelse för sjukvårdens utveckling - men också lagarbetets.

Jag kan göra en dribbling som Zlatan och sätta bollen i nättaket i 89:e minuten. Men jag måste ha lagledningens förtroende.«

Karim Ben Fredj spelar inte fotboll, i alla fall inte på samma nivå som Zlatan Ibrahimovic. Men han siktar på elitnivån inom sitt yrke, röntgensjuksköterskans. Och när jag frågar en av hans arbetskamrater om han ändå inte är lite väl kaxig pratar hon lite fram och tillbaka innan hon bestämmer sig:
Jo, han är kaxig. Och det är bra.

Karim arbetar sedan ett halvår på röntgen på länssjukhuset i Halmstad. Dagen innan vi träffas har han fyllt 26 år, och erkänner att han har drabbats av en liten åldersnoja. Nu är det slut på ungdomsrabatterna hos reseföretag och teletjänstleverantörer. Men för att vara så ung har Karim hunnit med mycket. Och även om vägen till röntgenkliniken i Halmstad inte har varit spikrak känns det ändå logiskt att han har hamnat där, med den kombination av människo- och teknikintresse som han berättar om.

Men varför bestämde han sig för att börja på omvårdnadslinjen på gymnasiet? Det är människorna han är ute efter, säger han.

– Jag har hjälpt min storebror på mässor, jag har jobbat på pizzeria. Jag har mött människor och de har alltid intresserat mig.

Karim Ben Fredj är frukten av en semesterflirt. Hans svenska mamma och tunisiska pappa flyttade ihop, fick också en dotter och bosatte sig i Tunisien. Där bodde de tills Karim fyllde sju, då separerade föräldrarna och hans mamma flyttade med barnen tillbaka till Ystad.

Nu ångrar han att han inte orkade med hemspråksundervisningen i arabiska. Längtan efter att få komma ut och sparka boll med kompisarna blev för stark. I dag pratar han engelska med sin pappa.

Annars verkar han klara av det han sätter sig före. Eva Bengtsson var hans chef när han arbetade som undersköterska på röntgen i Ystad. Hon beskriver honom som en kille med en otrolig potential.

– Han passar på ett ställe där man är positiv till utveckling. Men inte där man tycker att det är bra som det är. Han kommer att gå långt. Men han kommer att få sina törnar på vägen.

Det har han redan fått. Det tycker han själv i alla fall.

Utbildningen till röntgensjuksköterska gick han i Örebro. Hans handledare beskriver honom som en virvelvind, men frustrerad och med många tankar om utbildningen.

När han var klar fick han jobb på universitetssjukhuset. Men när han begärde att få använda en del av arbetstiden för sin magisteruppsats blev det nej.

– Min chef sa att jag inte kunde få den förmånen eftersom inte alla 120 anställda fick samma möjlighet. Fast det inte var någon av dem som ville det.

Karim Ben Fredj tog saken ända upp till sjukhusledningen, utan att få gehör. Han förstod, som han säger, att han inte passade in i systemet.

– Jantelagen har jag känt av många gånger. Den är stark inom sjukvården, det kan du det kan du skriva med stora bokstäver.

Men Karim är inte den som sitter i fikarummet och klagar. Han bestämde sig för att ta sin Mats ur skolan och söka sig ett nytt jobb.

I Halmstad fick han som han ville. Tio procent av arbetstiden får han använda till arbetet med magisteruppsatsen. Så nu håller han två bollar i luften. Eller snarare tre. För vid sidan av jobbet och magisteruppsatsen pluggar han juridik.

Det där med att hålla flera bollar i luften samtidigt verkar vara typiskt för Karim. Efter omvårdnadslinjen på gymnasiet pluggade han till massör vid sidan av arbetet som undersköterska för att få mer kunskap om människokroppen. När han skulle ta körkort läste han in teorin till mc-körkortet samtidigt. Och när han gick röntgensjuksköterskeutbildningen i Örebro jobbade han på ambulansen parallellt.

Därför blev han lite förtörnad när hans nya chef för någon månad sedan kallade in honom till sig och undrade om han verkligen orkade med magisteruppsatsen samtidigt med jobbet på röntgenkliniken.

– Det är ingen som frågar en fyrabarnsmamma om hon orkar med, eller den som håller på med hästar på fritiden. Varför ifrågasätta mitt uppsatsarbete?

Särskilt när det är så viktigt. För är det något som Karim Ben Fredj brinner för så är det sjuksköterskeyrkets utveckling. Inte minst röntgensjuksköterskans. Och att slå vakt om och främja omvårdnadsdelen inom yrket. Han tycker inte att alla röntgensjuksköterskor har tillräcklig förståelse för omvårdnadens betydelse på röntgenlabbet.

När Karim började arbeta i sjukvården handlade det om långa möten med äldre patienter, med gott om tid att bygga upp en relation. På röntgenkliniken i Ystad blev tempot ett annat.

– Det är en konst att bygga upp en bra kontakt när man nästan bara hinner säga hej och välkommen. Att få patienten att känna sig trygg och säker under ett femminutersmöte, det är en utmaning.

Innan han kom in i röntgenarbetet tyckte han att röntgen var kallt. Ett ställe där man stjälpte av patienterna för snabba undersökningar. Men nu tycker han att röntgen är varmt. Också där finns det mycket omvårdnad.

Det är han mån om. Och duktig på, det säger i alla fall både förra chefen i Ystad och handledaren i Örebro.

– För mig handlar det inte bara om att ta en bra bild på en höftfraktur, utan också att förstå varför patienten har brutit höften. Om du förstår orsaken bakom, förstår du också patienten. Och då tar du en bättre bild. Varje patient är ny, varje bild är ny!

Därför tyckte han att det var så bra att han fick möjlighet att arbeta på ambulansen under studietiden. Det gav perspektiv på de patienter som kom in till sjukhuset – de hade en historia innan de kom till akuten.

Dessutom ställde det nya krav: det fanns bara han och kollegan, ingen doktor att fråga till råds, ingen avdelning som backade upp.

Och så jobbade han för första gången i en renodlat grabbig miljö. Det var inspirerande, hårdare ton, mer rakt på sak. Inte så mycket tjafs.

– Fast det kanske också var situationen, här gällde det att rädda liv. Och egentligen var det bättre på de arbetspass där vi var både killar och tjejer i ambulanserna.

Var finns Karim Ben Fredj om tio år?

Där jag kan påverka sjukvården, från att vara ett ställe där man accepterar att saker och ting är som de är till att man frågar och lär sig. Om det är som chef, som forskare eller som politiker, det får vi se. Allt är möjligt, inga vägar är stängda.