Inledaren

Vad är pudelns kärna när det gäller att höja lönen för Vårdförbundets medlemmar? Finns det en enskild fråga som skulle kunna få stor effekt för hela kollektivet?

4 december 2008

Vi ställde oss den frågan på redaktionen häromdagen, i ett försök att förenkla den debatt och utveckling som vi följt under så många år – genom strejker, förhandlingar och avtal.

Slutsatsen blev, inte särskilt överraskande, att det finns massor av pudelkärnor i debatten och att det är svårt att peka ut en enskild avgörande omständighet. Kvinno­löner, hierarkier, akademisering, individuella löner, samhälls­ekonomi, det är ett komplicerat mönster av aspekter i lönebildningen.

Men efter att ha läst vårt artikelblock om lönespridning i det här numret av Vårdfacket känner jag ändå att en fråga sticker ut – bristen på naturliga karriärsteg för Vårdförbundets medlemmar.

Läkare är nämligen inte så mycket bättre än sjukskö­tersk­or på det individuella lönetänkandet.

Ändå har läkare enligt Statistiska centralbyrån scb:s siffror en lönespridning på 40 000 kronor medan sjuksköterskornas bara är 10 000. En av de viktigaste förklaringarna till det är att läkarna har karriärsteg inbyggda i sin utbildningsmodell – efter at-tjänstgöring stiger lönerna med x antal tusen, efter st-tjänstgöring med ytterligare tusenlappar.

För många sjuksköterskor händer inte mycket lönemässigt efter avslutad specialistutbildning. För en del som satsat på barnmorskeutbildning har det till och med handlat om en lönesänkning, de har ansetts få »börja om« i ett nytt yrke.

På den nyligen avslutade kongressen för Vårdförbundet var löne- och utbildningspolitiken stora frågor. Det blev tydligt att frågorna hör intimt samman.

Kongressombuden beslutade, bland annat i de nationella målen för lönearbetet, att lönespridningen mellan medianlön och 90:e percentilen ska öka till minst det dubbla mot i dag.

Samtidigt, i den utbildningspolitiska idén, slogs fast att det ska finnas anställningar i vården för dem som vill gå en specialistutbildning inom Vårdförbundets yrken.

Därmed blir specialistutbildningarna ett tydligare ansvar för arbetsgivarna, värdet av utbildningen kan kopplas direkt till verksamheten och till lönefrågan.

Det gäller att få arbetsgivarna att förstå hur viktig den här förändringen skulle vara för vården.

Den som kan kombinera arbete och studier blir troligtvis mer motiverad att arbeta med förändringsarbete, något som hela vården kan dra nytta av. Det skulle säkert också motivera fler att satsa på specia­listutbildning, och därmed avhjälpa den stora brist som finns i dag.

En av orsakerna till den bittra känslan av att vara felavlönad kunde medvetet byggas bort, om bara viljan fanns.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida