Livet hänger på sekunderna

På hjärtintensiven i Lund tränar all personal hjärt-lungräddning varje år. Det tar tid, men ger patienter chansen att överleva ett hjärtstopp.

Långt ute i skogen ramlar en joggare ihop under en motionsrunda. I hälarna har han några läkare, också på joggingtur, som omedelbart startar hjärt-lungräddning, hlr, och larmar ambulans. Efter 15 minuter är ambulansen på plats. ekg visar ett kammarflimmer som de bryter med en elstöt. Framme på sjukhuset körs patienten direkt till angioröntgen där man konstaterar att en by-passoperation behöver göras. Efter en vecka är mannen opererad och allt går bra.

När man vet att bara några få procent överlever ett hjärtstopp utanför sjukhus är detta en solskenshistoria. Om inte joggaren hade fått hlr hade det inte gått bra. Han hade tur som var i så gott sällskap.

På sjukhus ska patienterna inte behöva ha tur. Vårdpersonal ska vara utbildad i och kunna ge hlr. När jag påbörjade min bana som sjuksköterska inom den somatiska vården upptäckte jag snabbt att det var åsidosatt. Många av kollegerna hade inte tränat på fem år eller mer. Jag tycker att alla som arbetar i somatisk vård ska kräva att arbetsgivaren erbjuder regelbunden träning i hlr. Arbetsgivaren bör å sin sida kräva att de anställda deltar. Ännu viktigare är det på avdelningar som sällan råkar ut för detta, till exempel inom psykiatrin eller på vårdcentraler.

Förväntningarna från människor i allmänhet är att vårdpersonal ska kunna hantera dylika situationer – åtminstone ser det ut så i min tankevärld. Det är viktigt även för vårdpersonalens egen skull. Om en sjuksköterska råkar ut för att en patient får ett hjärtstopp och är osäker på om hon hanterar situationen rätt, är risken annars att hon går hem och får grunna länge på om hon har handlat på bästa sätt – och om patienten fick en rimlig chans att överleva.

Döden är inget unikt vare sig på sjukhus eller utanför. Att då stå handfallen inför ett akut hjärtstopp måste enligt mitt förmenande kännas gräsligt. Särskilt som jag vet att man med lite träning ger patienten en chans att överleva. Stig Holmberg, ordförande i cardiologföreningens arbetsgrupp för hjärt- och lungräddning, sa i en artikel i Aftonbladet den 13 november 2003 att cirka 650 patienter beräknas dö i onödan på landets sjukhus på grund av att avdelningarna förlitar sig på att akutteamen rycker ut. Jämför med trafiken som kräver cirka 500 människors liv varje år.

På min arbetsplats hjärtintensivvårdsavdelningen, hia, på sjukhuset i Lund, har vi god beredskap för att rädda patienter som drabbas av hjärtstopp. Så här kan det gå till: En patient med en akut hjärtinfarkt läggs in. Jag inleder ett ankomstsamtal när han plötsligt inte längre svarar på tilltal och blir okontaktbar. På övervakningsskärmen syns ett kammarflimmer. Först trycker jag på larmknappen och börjar sedan med bröstkompressioner. Personal med akutvagn och defibrillator anländer inom några sekunder. Medan jag komprimerar förbereder den nyanlända sjuksköterskan för att ge en elstöt. När hon säger till slutar jag komprimera och håller händerna borta från patienten som då defibrilleras tillbaka till normal hjärtrytm. Hela händelseförloppet tar högst 30 sekunder. På en avdelning som vår ska det inte ta längre tid än så innan den första elstöten ges.

Sedan återstår det svåraste, att förklara för patienten vad som har hänt. Jag berättar att han har varit avsvimmad på grund av att hjärtat stannade, men att det nu slår som vanligt igen; att vi har gett en elstöt och att det kanske kan göra ont i bröstkorgen efter den och bröstkompressionerna. Det här förutsätter givetvis att han är helt vaken och medveten om vad som sker runtomkring.

Man kan undra vilka känslor och funderingar som finns hos en människa som plötsligt inser att han har varit nära döden. Vi ser att en del reagerar med ångest och oro medan andra blir mer slutna. Vi försöker att vara lyhörda och erbjuder alltid kontakt med vår kurator. Mina egna tankar kring detta är att för en person som varit med om sådan upplevelse blir döden en påtaglig realitet. Händelsen kanske sätter i gång funderingar över den egna inställningen till döden, det egna förhållningssättet. Men ibland undrar jag om vissa människor helt har förträngt döden som en realitet. Som Woody Allen lär ha sagt: »Det är inte det att jag är rädd för att dö. Jag vill bara inte vara där när det händer.«

Vi vet att chansen att klara ett hjärtstopp minskar dramatiskt för varje minut som går, om man inte omedelbart börjar bröstkomprimera och i förekommande fall defibrillera. Utvecklingen går trots allt framåt sakta men säkert. Det har på flera ställen byggts träningscentrum med dockor. Det forskas mer och mer inom detta område. Vi vet nu att det är mycket viktigt att bröstkompressioner hålls i gång så länge som möjligt och att det är viktigt med en snabb defibrillering. Hjärtat sväller upp som en ballong på grund av allt blod som samlas där under ett hjärtstopp om inget görs omedelbart. Det tar omkring två minuters bra hlr att få ett adekvat flöde i kroppen, det vill säga att blodet når hjärnan och hjärtats kranskärl. Det innebär att man måste avlösa varandra regelbundet för att kunna hålla i gång kompressionerna på ett effektivt sätt. Avbrotten ska vara så korta som möjligt. Nya riktlinjer har kommit som säger att vi ska göra 30 bröstkompressioner och därefter 2 korta inblåsningar. Nedkylning under cirka 24 timmar efteråt är numera en accepterad metod.

Intressant är också att nya undervisningshjälpmedel har tagits fram, en dvd-film och minidockor, så kallade Mini Anne. De demonstrerades vid hlr-rådets kongress i Göteborg i november 2006. I teorin innebär det att det finns möjlighet att utbilda många livräddare på en gång.

På vår hjärtavdelning är det inte helt ovanligt med hjärtstopp. För att alla undersköterskor och sjuksköterskor ska känna sig säkra på hlr repeterar de tillsammans en gång om året. Vi är tre
a-hlr-instruktörer (avancerad hlr) på min avdelning. Jag håller för det mesta i utbildningarna och repetitionerna. De andra två organiserar schemat för personalen så att alla har möjlighet att delta utan att avdelningens arbete påverkas. Det tar fem till sex heldagar per år för all personal på hia att repetera. Om någon inte genomför repetitionsutbildning under året, så kan det påverka dennes position negativt i det årliga lönesamtalet med chefen.

Eftersom jag tycker att kunskapen är så viktig försöker jag sprida den vidare till andra avdelningar på sjukhuset.

Varje nyanställd sjuksköterska på hia måste genomgå grundkurs i a-hlr innan hon/han får börja arbeta självständigt. Därtill kommer dessutom utbildning på den mekaniska bröstkompressorn Lucas (se faktaruta på föregående sida). Jag avsätter viss tid för utbildning även på andra enheter, med stöd av en mycket förstående chef. Jag utbildar också i hlr på min fritid, men då mot ersättning.

Eftersom det är dyrt att avsätta personal för att träna hlr i flera timmar är det nödvändigt med entusiastiska och drivande instruktörer, vilket jag upplever att många är.

Även om man är utbildad i hlr är man inte automatiskt fullärd, regelbundna repetitioner är nödvändiga. Det gör att det finns högre beredskap vilket i sin tur ger en större trygghet på jobbet.

Mitt syfte med denna artikel är att lyfta fram ett väldigt åsidosatt ämne. Jag kan inte erinra mig att jag under alla mina år i yrket har sett någon större artikel om detta i till exempel Vårdfacket eller Dagens medicin.

Mina planer för framtiden är att försöka sprida kunskapen/utbildningen ännu mer till allmänheten. Brandsläckare finns till exempel snart överallt och trafikkameror sätts upp till stora kostnader för att rädda liv. Sett ur det perspektivet är kostnaderna för att utbilda allmänheten i hlr motiverade. Jag önskar också att det blir standard i all sjukvårdsverksamhet med obligatorisk repetition minst vartannat år.

Nya riktlinjer är på gång, se www.hir.se

TEXT: Karl Berggren, Lunds universitetssjukhus, karl.berggren@skane.se