Missbrukare avled i arresten

Ambulanspersonalen ansåg att den misstänkt drogpåverkade mannen skulle få det bättre i polisens arrest än på sjukhuset.

Förbipasserande drog in den 37-årige mannen till trottoaren och ringde efter ambulans när han kröp omkring mitt i en livligt trafikerad vägkorsning. När ambulanspersonalen kom till platsen uppfattade de mannen som aggressiv och han pratade osammanhängande. De misstänkte att han var drogpåverkad och tillkallade polis.

Efter diskussion togs 37-åringen till polisens arrest. Han hade redan tillbringat föregående natt där. Då han efter sju timmar i arresten skulle släppas var han död.
Den rättsmedicinska undersökningen visade spår av amfetamin och metam­fetamin i mannens blod och han antogs ha dött av hypertermi till följd av amfetaminintag. Fortfarande två timmar efter döden var hans kroppstemperatur 40 grader.

Brodern anmälde ambulanspersonalen och hävdade att de grovt hade misskött sitt arbete. Sjuksköterskan och ambulanssjukvårdaren skrev i sitt yttrande att de misstänkte att mannen var drogpåverkad. De ansåg att det var bäst för honom att vara hos polisen där de intagna hålls under uppsikt.

De skrev också att det fanns en risk för att patienten skulle avvika från sjukhusakuten och skada sig själv.

När ambulanspersonalen ett par timmar senare besökte arresten för att återlämna mannens kvarglömda nycklar såg de genom cellens fönsterruta att han satt upp. Det var också de som besvarade larmet då 37-åringen hittades livlös i cellen. Han var då »likstel« men de fick beskedet att han hade levt 20 minuter tidigare.
Nämnden konstaterar att även om mannen bedömdes vara drogpåverkad kunde han ha varit drabbad av en mängd livshotande tillstånd som bara kan uteslutas med de diagnostiska resurserna på ett sjukhus. Drogpåverkan i sig kan också motivera sjukhusvård.

Ambulanspersonalen borde ha undersökt mannen grundligt – med kontroll av puls, blodtryck och syrgasmättnad, uteslutit hypertermi genom att känna på honom och helst också kontrollerat blodglukos – innan de beslutade att han inte behövde sjukhusvård.

Men det saknades tydliga instruktioner för hur ambulanspersonalen skulle agera i sådana här situationer. Gränsen är också otydlig för när omhändertagande av drog- eller alkoholpåverkade personer är vårdens ansvar och när det är polisens, anser nämnden och lämnar anmälan utan åtgärd.

Beslutet har vunnit laga kraft (hsan 2005/3599:a4).

Kommentar: Han sågs som en besvärlig person
– Min tolkning är att de såg en påverkad, våldsbenägen missbrukare och transporterade honom till dem som är professionella på att hantera våld och ge elementär tillsyn. Det är förståeligt fast det förstås var fel, säger Peter Wirbing, chefssjuksköterska och utbildningsledare inom Beroendecentrum Stockholm.
Han säger att om ambulanspersonalen hade sett mannen som en patient hade de självklart mätt mannens temperatur,  puls och blodtryck. Då hade de förstått att han hade drabbats av delirium och kört honom till akuten.

– Men han identifierades troligen aldrig i första hand som en patient med ett akut förvirringstillstånd som kräver omedelbart omhändertagande utan som en besvärlig person. Brist på kunskap i kombination med en moralistisk syn på beroendeproblematik leder ofta till kontroll i stället för fullgod vård.

Peter Wirbing konstaterar att sjuksköterskor lätt missbedömer vårdbehovet hos missbrukare eftersom de i allmänhet har mycket måttliga kunskaper i drog- och alkoholberoende. Det är ett dilemma med tanke på hur ofta dessa patienter dyker upp i vården.

– Vi i vården har en tendens att styras av olust och reagera med rädsla och osäkerhet inför missbrukspatienter. Märkligt nog finns inte beroendekunskap som självständigt ämne varken i grund- eller i vidareutbildningen för sjuksköterskor. Det är lite trist.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida