»Utbildningen var en skyddad verkstad«

Det höga tempot och det stora ansvaret blev för mycket. I dag vet Jennika Lind att det är okej att vara nybörjare, men också att praktiktiden är alldeles för kort.

Jennika Lind är 25 år och har varit sjuksköterska i två. Hon har drömt om att bli sjuksköterska sedan hon var åtta år och låg på sjukhus för att opereras. Innan hon sövdes tittade hon upp på anestesisjuksköterskan och sa: »Jag ska bli som du när jag blir stor.«

– Frågan var aldrig om jag skulle bli sjuksköterska, utan när, säger Jennika.

Hon ångrar sig inte. Trots att drömyrket inte var riktigt som hon hade föreställt sig. Efter ett år som färdig sjuksköterska fick hon ett sammanbrott och blev sjukskriven. Helt plötsligt orkade hon inte med alla krav, alla patienter, alla beslut som måste tas – och måste tas snabbt.

»På kirurgakuten kunde vi vara två sjuksköterskor och två undersköterskor – så går ett larm och den ena sjuksköterskan måste gå på det. Där står jag som ensam syrra med 15-20 patienter. En del är missnöjda med att vänta, andra kan vara instabila, ett par kanske jag måste sätta nål på. Mitt i alltihop kommer en kollega och frågar om jag kan kolla en patient som hon känner sig osäker på.«

Orsaken till att hon inte orkade lägger hon mycket på sig själv.

– Jag vill så gärna kunna allt och har svårt att vara nybörjare.

En så kallad a-personlighet, erkänner hon, med för höga krav på sig själv.

Men Jennika ser även annat som bidrog till att hon till sist bröt samman. En orsak är att utbildningen inte riktigt stämde med det hon sedan mötte i verkligheten. En annan är att det inte finns tid att vara nybörjare i dagens slimmade vårdorganisation.

Jennika var inte helt obekant med vården när hon började på sjuksköterskeprogrammet vid Karolinska institutet i Stockholm. Efter gymnasiet arbetade hon som vårdbiträde på ett äldreboende. Hon tyckte om att arbeta med gamla, men kände inte att hon kunde ge den omsorg hon ville.

– Vid matningen tänkte jag till exempel att det vore bättre om de fick pröva att äta mer själva, men jag var 19 år och hade inte redskapen att lära dem.

Hon tänker tillbaka på hur det var under sjuksköterskeutbildningen och tycker att den var för lätt på något vis. Eller kanske snarare att de krav på praktiskt kunnande som borde ha ställts inte ställdes. Jennika tycker att utbildningen borde utökas med ett års at-tjänstgöring.

– Det vore väldigt bra och skulle ge en trygghet. Man måste få möjlighet att vara ny när man är nyutbildad. Man måste få tid att reflektera och utvecklas, säger hon.

Praktiken är inte tillräcklig och kontrasten mellan utbildningstiden och verklighetens vård blir för brutal. Allting görs på handledarens legitimation. Det blir lite av en skyddad verkstad.

– När man sedan är nyutbildad sjuksköterska så står man där och ska plötsligt ha hela ansvaret för en halv avdelning, säger Jennika.

Övergången kom så snabbt på något vis. Ena dagen var hon student på en geriatrisk avdelning och gick bredvid sin handledare. Två månader senare var hon utexaminerad och snart stod hon där med eget ansvar för patienter.

Jennika har inte dåligt självförtroende och är egentligen inte orolig för att inte klara uppgifter som hon blivit satt att utföra. Men hon har svårt för att vara ny.

– Jag jobbade på och försökte att hålla samma tempo som de erfarna syrrorna, säger hon.

Tempot var hårt och hon jobbade på som bara den. Hon skulle egentligen ha fått fyra veckors introduktion, men efter två veckor sa de att »det finns inget folk – är det okej om du går själv?«. Med höga krav på att vara duktig är det inget man svarar nej på.

Jennika hade ansvar för åtta patienter. Dela medicin, ronda, veta hur de mår och vad som ska hända med dem, samordna tider med arbetsterapeut, prova hjälpmedel, hålla kontakt med anhöriga? . Efter drygt två månader slutade hon för att börja på akutmottagningen på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.

– »Börja inte på akuten om du är osäker«, kan ju någon tycka. Och jag håller med om att det är tufft som nyutexaminerad syrra, men samtidigt lär du dig väldigt mycket där. Jag har alltid varit intresserad av akutvård – varför ska jag inte få jobba med det då? frågar sig Jennika.

Hon hade en bra chef som påminde henne om att inte glömma bort att hon faktiskt var ny och inte kunde förväntas kunna utan att fråga. Hon fick också de sex veckors introduktion som hon skulle ha. Nu började hon inse hur lite hon egentligen kunde. Samtidigt ville hon visa att hon klarade av det höga tempot.

– Jag tycker att det är jobbigt att andra ska behöva få merarbete för att jag har ett långsammare tempo, säger hon.

Fast en dag höll det inte längre. Hon hade tur som inte hann »gå in i väggen« innan hon blev sjukskriven. Hon grät och pratade med arbetskamrater och med sin chef. Inget särskilt hade hänt 
– hon bara inte orkade mer.

– Jag gick till företagshälsovården och blev sjukskriven i fyra veckor. Sedan jobbade jag 50 procent under sommaren och efter det tog jag ut min semester. I augusti gick jag tillbaka till jobbet på heltid, berättar Jennika.

Hon har bra kolleger som stöttar och säger att hon ska säga till om hon behöver hjälp. Men visst finns det också de som irriterar sig på oerfarna och osäkra sjuksköterskor. Som, i stället för att vara stödjande, snäser och närmast upprört kan utropa: »Menar du att du aldrig har varit med om det här!«

Jennika känner sig inte speciellt drabbad av det, och hon vill inte kritisera någon. Men visst, säger hon, finns det kolleger av den gamla skolan som kommer med gliringar om att de inte lär sig något praktiskt på utbildningen nu för tiden. Och visst finns det undersköterskor med lång erfarenhet och stor kunskap som inte gillar att en ung, oerfaren sjuksköterska ska ha sista ordet.

– Fast jag är mån om att inte vara en sådan som kör över någon. Jag vill vara omtänksam. Dessutom är jag inte rädd för att säga ifrån om jag själv blir överkörd.

De är nog av en lite ruschig sort – de som väljer att arbeta på akuten, tror Jennika. Många starka viljor som ska samsas under stor press. Det går inte att vara överens med alla hela tiden. Men hon älskar att vara där. Det har gjort det lättare att komma tillbaka efter sammanbrottet.

Nästan ett år senare känner hon sig tryggare i sin yrkesroll. Att vara sjuksköterska är fortfarande ett drömyrke för Jennika. Snart är det dags att vidareutbilda sig till anestesisjuksköterska.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida