»Vi ser om något är onormalt«
På Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge kontrollerar barnmorskor graviditetslängd genom att göra vaginala ultraljudsundersökningar. Just det som socialministern Göran Hägglund hävdar att de inte klarar av.
De är fyra barnmorskor på sjukhusets infertilitetsenhet i Huddinge utanför Stockholm som har utfört vaginala ultraljudsundersökningar i 15 år.
– Vi har personlig delegation utfärdad av enhetens professor och utför dem parallellt med arbetet med obstetriskt ultraljud – cirka
1 000 obstetriska ultraljud per barnmorska och år, berättar Eva Persson.
Hos dem utförs oftast den vaginala undersökningen i graviditetsvecka åtta. I vecka 8+0 är fostret 15 mm, i vecka 8+6 är det 21 mm. Barnmorskorna kontrollerar antal foster, hjärtaktivitet, fosterstorlek och om måtten stämmer med graviditetslängden.
– Vi utför cirka 30 vaginala graviditetsultraljud i månaden. Upptäcker vi något avvikande kontaktar vi läkare för vidare bedömning, säger Ingegerd Lundqvist.
Vaginala ultraljud görs också bland annat för att fastställa graviditetens längd då kvinnor söker abort. Än så länge görs den undersökningen av läkare. På sina håll kan kvinnorna få vänta på sitt läkarbesök så länge att de inte längre kan välja medicinsk abort om de skulle vilja, eftersom den metoden inte ska användas efter vecka nio.
För att förkorta kvinnornas väntan har barnmorskor, politiker och intresseorganisationer föreslagit att barnmorskor ska få göra undersökningen. Barnmorskorna på fertilitetskliniken i Huddinge tycker också att det vore bra om barnmorskor på abortmottagningar fick lära sig att utföra vaginala ultraljud för att bestämma exakt graviditetslängd. De ser att det skulle betyda mycket stora vinster för patienterna.
Men på många håll i landet finns det ett motstånd mot förslaget och då frågan debatterades i riksdagen i höstas ifrågasatte socialminister Göran Hägglund barnmorskors förmåga att skilja patologiskt från normalt. Han trodde till exempel inte att barnmorskor skulle kunna upptäcka ett utomkvedshavandeskap.
– Det är genom att veta hur det normala ser ut som man lär sig se det onormala, konstaterar Kerstin Warolin.