Pia Antonsson: Ibland är det något som skaver i mig när jag ska ställa mina pekpinniga frågor
I vården möter vi dagligen konsekvenserna av övervikt, stillasittande, stress, sömnbrist och olika substanser. Som sjuksköterska förväntas jag peka på vågen och ta fram måttbandet och fråga om rökning och alkohol. Av en god grundorsak förstås. Men jag vill inte bara moralisera över extrakilon, utan förstå vad som lett dit, skriver Pia Antonsson i sin senaste läsarkrönika.
Det var spegling efter hjärtstoppet, patienten hade inte klarat sig trots att hjärtklinikens hela arsenal av åtgärder sattes in. Nu satt vi i personalrummet för att gå igenom händelsen hänt.
– Fint ändå att han orkade ut och röka en sista gång, sa jag. Ut från avdelningsmiljön, en stund i solen, bland människor och inte bara sjukdom och bussaronger. En levande stund, som visade sig bli den sista, tänkte jag. När patienten inte bara var en patient, utan en person var preferenser och livsval inte välmenande personal lade sig i.
Men det blev alldeles tyst. Ingen tog vid, fyllde i eller höll med, ingen sa emot. Inte högt i alla fall, för stämningen blev tydligt besvärad. Här hade jag visst trampat lite fel. Kanske lät det som att jag förespråkade rökning?
Livsstilssjukdomar. Ett långt ord för alla dessa åkommor som vårt moderna sätt att leva bidrar till. I vården möter vi dagligen konsekvenserna av övervikt, stillasittande; stress och sömnbrist; substanserna vi utsätts för eller intar, mer eller mindre frivilligt. Som sjuksköterska förväntas jag peka på vågen och ta fram måttbandet och fråga om rökning och alkohol. Av en god grundorsak förstås, vi känner mycket väl till vilka följder livsstilsfaktorerna har i form av lidande för individen och kostnader för samhället.
Ibland är det ändå något som skaver i mig när jag än en gång ska ställa mina pekpinniga frågor. Har du skött sömnen ordentligt? Stressat mindre? Tagit trapporna istället för hissen? Hur många cigg om dagen sa du att du röker? Dagligen bombarderas vi av information, kunskap, forskning och väldigt mycket tyckande kring hur vi borde leva våra liv. Nyligen läste jag en tidningsrubrik om att ”20 minuters minnesträning om dagen” enligt någon typ av forskning var ett måste. Det var strax efter att Youtube rekommenderat mig en video om ”Only 20 minutes of yoga a day”. Jag gav upp. 20 minuter av allt som på något vis ska förbättra min hälsa och livslängd och snart har jag inga minuter kvar av det där övriga livet.
Vi kan peka på de negativa följderna av livsstilsfaktorerna som patienter lider av. Men ibland behöver vi också lyfta blicken för att förstå orsakerna till de där faktorerna.
Svensk sjuksköterskeförening beskriver hur en del av sjuksköterskans ansvar är att ”erbjuda människor möjligheter att förbättra, bibehålla eller återfå sin hälsa”. Jag håller med. Vad jag däremot undrar är hur långtgående det ansvaret är? För vi kan peka på de negativa följderna av livsstilsfaktorerna som patienter och personal lider av. Men ibland behöver vi också lyfta blicken för att förstå orsakerna till de där faktorerna. Den där dåliga kosthållningen kanske inte är ett mått på dålig disciplin, utan på genetik och en ohållbar arbetsmiljö. Ibland går man upp i vikt på grund av sina livsnödvändiga mediciner. Det skadliga substansbruket kanske inte bara beror på bristfällig karaktär, utan på självmedicinering när man inte fått, eller sökt, hjälp för diagnoser som ständigt ställer till det i vardagen. Att man inte rört sig ordentligt på flera år kanske inte bara handlar om felaktiga prioriteringar, utan också om stressen och sömnlösheten som ätit upp alla marginaler för att orka ändra på en svår familjesituation.
Så när jag nu rullar ihop midjemåttspiskan, vill jag inte bara moralisera över extrakilon, utan förstå vad som lett dit. Och också värdera om jag som enskild sjuksköterska har resurser eller mandat att försöka ändra på någon annans livsstil, med annat än empati och information.
//Pia Antonsson, arbetar som specialistsjuksköterska i psykiatrisk vård i Stockholm och är teolog sedan tidigare.