Gästkrönika   |  Mats Wahl 1 juli 2022

Mats Wahl: Morfinkvinnorna, Esters pigor och underkastelsens kultur

Morfinkvinnorna, Esters pigor och underkastelsens kultur
Detta är en krönika. Åsikter som framförs är författarens egna.

"Morfinkvinnorna räddar mitt liv och en dag är jag hemma igen. Till brädden fylld av tacksamhet minns jag dem", skriver författaren Mats Wahl i en gästkrönika exklusivt för Vårdfokus.

Deras omtanke saknar gräns och de kommer under dygnets alla timmar. I håret, under huvudduken och i den kloka blicken bär de allt jag behöver: kanyler, slangar, morfin och vänlighet. De har kommit från Albanien, Grekland, Syrien, Afrikas horn och andra fjärran orter. De står vid min säng och vårdar mig med omtanke och medicinsk teknologi. En och annan från Norrlands inland står där också. De bär bort urin och ger mig morfin.

Jag ser dem genom det konvex-konkava fönster som de smärtlindrande preparaten kittat fast vid mina ögon. Jag väntar dem i varje stund och begriper inte hur de i barndomens heta gräs kunde förstå att just jag en dag skulle behöva deras kompetens, medkänsla och omvårdnad.

Jag tänker på dem som Morfinkvinnorna. De simmar i Styx, klädda i baddräkter som en gång bars av Esther Williams och de sjunger sånger som jag hörde när de flesta aldrig sett en tv-apparat. De vet allt om mina kroppsvätskor och om hur man navigerar en flotte på floden som skiljer de levandes rike från de dödas. De har kommit i horder under klingande fanor.

Medmänsklighet, sjunger det i alarna längs stranden. Medmänsklighet! Jag tror att någon slår en tamburin mot handflatan, men det är morfinet som spelar mig ett spratt. Borta i Ukraina försöker medeltiden etablera sig som en del av tjugohundratalets tideräkning. Det kommer inte att lyckas. Grymhet segrar inte i det längre loppet.

Jag känner stolthet inför det svensk sjukvård kan åstadkomma. Men så infinner sig skammen. Kvinnorna som vårdat mig har usel lön. En politisk fråga, säger någon, men jag tror att frågan ligger på en djupare nivå.

Medmänsklighet! Det låter som dånet vid det vattenfall där jag varje år fiskade, samma vecka i elva års tid. Det var vid gränsen mot Norge och det fanns vild öring som jag försökte fånga på små vita flugor. Veckan före midsommar var det mitt i natten så ljust att jag utan ficklampa kunde läsa Huckleberry Finn – för vilken gång i ordningen? Jag sitter på fjällsluttningen en stund, buren dit av Morfinkvinnorna. Den berusade mannen med sex titthål i buken är full av associativa överklivningar. Om natten drömmer han, som är jag, om ett landskap fullt av spinnande lodjur och jättelika hägrar.

Morfinkvinnorna räddar mitt liv och en dag är jag hemma igen. Till brädden fylld av tacksamhet minns jag dem. Under ett helt arbetsliv har jag betalat min skatt. Nu har återbäringen kommit. Jag känner stolthet inför det svensk sjukvård kan åstadkomma. Men så infinner sig skammen. Kvinnorna som vårdat mig har usel lön. En politisk fråga, säger någon, men jag tror att frågan ligger på en djupare nivå. Under det politiska ligger det kulturella. Att kvinnor i Sverige ska slita och släpa för klen lön är framför allt en kulturfråga.

Det finns i Sverige en väl vårdad önskedröm rörande kvinnors underkastelse. En gripande beskrivning av hur drömmen om kvinnlig underkastelse realiseras finns i den mer än hundra år gamla reportageboken ”En piga bland pigor.” Ester Blenda Nordström arbetade under en kort period som piga på en mellanstor bondgård i Sörmland. Sexton timmars arbetsdag, sova tillsammans med annan piga på ständigt skitiga lakan, tunga vattenhinkar, ingenting av det vi i dag kallar ”fritid”.

Bondens roll har i dag övertagits av Landstinget. Lönerna hålls så låga att det ständigt råder personalbrist och övertid är det vanliga. Skammen drabbar mig – jag har tagit emot deras tjänster, men betalar snålt. Jag är medskyldig i upprätthållandet av ett orättfärdigt system. Morfinkvinnorna måste få betalt efter förtjänst, ty de har nyligen räddat mitt liv. En dag räddar de din mor, din far, din syster eller bror. En dag räddar de någon annan som står dig nära. Kanske räddar de dig.      

Om författaren

Mats Wahl har skrivit ett femtiotal böcker, teaterpjäser och filmmanus.

Fyra av hans berättelser, däribland ”Vinterviken”, har filmatiserats.

Han har fått en rad priser, som Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

Vårdfokus / Nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för dig i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Vårdfokus sparar mina uppgifter
Skickar formuläret...
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida