HAR DU KNÄCKT NÖTEN?

Om fack och arbetsgivare litar på varandra behövs inga siffror. Kärvar det, kan det vara bäst att gardera sig. Vårdfacket förklarar kärnan i olika avtal som ger grunden för din nya lön.

30 oktober 2008

I våras klubbades det centrala avtalet som anger en miniminivå för hur mycket landstingen måste lägga på löneökningar. Minst. För nu när det är dags att förhandla igen lokalt i varje landsting och region, går det att pumpa upp lönerna ytterligare. Det är här det avgörs vad som i slutänden hamnar i lönekuvertet – det beror helt på landstingets ekonomi och hur bra förhandlingarna går.

Ett efter ett tickar resultaten in. Jönköping och Stockholm hör till dem som är klara och får stå modell för lokala avtal som innehåller siffror respektive är sifferlösa.

Det förstnämnda innebär att Vårdförbundet och arbetsgivaren kom­mer överens om att en viss del av landstingets budget ska gå till löneökningar. Siffran uttrycks i procent och blir lägst densamma som i det centrala avtalet, i bästa fall högre.

Ett sifferlöst lokalt avtal sätter däremot inga fasta ramar centralt i landstinget utan skjuter beslutsprocessen vidare längre ned i organisationen. Tanken är att det ska bli lättare att anpassa lönen efter behov och prestation.

Tre saker är dock viktiga att komma ihåg. Oavsett modell är man som individ aldrig garanterad någon löneökning eftersom lönerna sätts individuellt. De summor och procentsatser som brukar nämnas är alltid ett genomsnitt för Vårdförbundets medlemmar.

Dessutom är det en lång process att förhandla fram nya löner med förhandlingar på olika nivåer. Det är först när det sista lönesamtalet är klart som det går att säga hur mycket lönerna ökade.

Slutligen sätter landstingets budget en yttre gräns för hur mycket lönerna kan höjas, en budget som redan har klubbats året innan.

Jönköpings avtal löper på två år och ger, enligt Vårdförbundets beräkningar, minst 10 procents löneökning. Egentligen ville både facket och arbetsgivaren skippa siffrorna, samma målsättning som parterna har nationellt, men strejken tvingade dem att tänka om.

– Det var pedagogiskt viktigt att förmedla en siffra och mer tydligt vad vi pratade om, säger Thomas Johansson, Vårdförbundets avdelningsordförande.

Han tror inte att valet av modell spelar någon roll för hur mycket lönerna ökar totalt sett, även om det är svårt att göra sådana jämförelser. Däremot blir det lättare att i efterhand kontrollera att arbetsgivaren uppfyllde sina löften när man har en siffra att utgå ifrån.

Mats Hoppe, personaldirektör i Jönköpings läns landsting, betecknar också årets lokala avtal som ett undantag. Som arbetsgivare vill han att så lite som möjligt regleras centralt för att undvika matematik i lönesättningen. Dörren ska stå öppen för förändringar ute på arbetsplatserna: Finns det brister någonstans? Områden som har svårt att rekrytera personal? Någon enhet med fantastiska resultat som borde belönas?

– Nu har vi i stället förbundit oss att ge en viss summa till löneökningar som motsvarar i genomsnitt 2 300 kronor i månaden, säger han.

Stockholms läns landsting däremot har en lång tradition av sifferlösa avtal, men förra året upplevde Vårdförbundet ett glapp mellan teori och praktik. I stället för att fördela pengar efter behov, fick man knappt en krona mer än vad det centrala avtalet garanterade. Därför har spelreglerna satts på pränt i årets avtal, som att arbetsgivaren ska redovisa sina prioriteringar.

– Det kändes inte så kul att behöva skriva ned det självklara. Nu är det upp till bevis, säger Ulla Althin, avdelningsordförande.

I ett jättelandsting som Stockholm är organisationen komplicerad och besluten fattas på olika nivåer. Men förenklat innebär det sifferlösa avtalet att landstinget puttar ned beslutsprocessen ett snäpp och överlåter åt exempelvis sjukhusen att själva bestämma hur mycket de vill lägga på löneökningar.

– Vi anser att lönebildningen måste ske längst ut. På landstingsnivå beslutar vi bara om väldigt övergripande saker, som hur förhandlingarna ska gå till, säger Yvonne Wentzell, förhandlingsansvarig hos arbetsgivaren.

Vinsten med att undvika siffror så länge som möjligt är, enligt Ulla Althin, att chansen att få betalt efter prestation ökar.

– Målet är att lönerna ska baseras på kunskap, kompetens och resultat. Vi eftersträvar ju att lönespridningen ska öka, säger hon.

För att lyckas krävs ett gott samarbetsklimat, funge­rande lönekriterier som alla på arbetsplatsen känner till och starka chefer som står upp för sin personal. Nackdelen är att lönerna kan bli spretiga och att det blir stora skillnader mellan samma yrkesgrupper på olika arbetsplatser beroende på hur arbetsgivaren prioriterar.

Vårdförbundet lägger grunden när nya löner förhandlas fram men sedan är det upp till de enskilda medlemmarna att påverka vad lönen blir i slutänden. Det sker främst i de årliga utvecklingssamtalen och lönesamtalen. Man kan också vända sig till den förtroendevalda på sin arbetsplats både inför en ny avtalsrörelse och medan den pågår.

– I princip kan man prata lön hela tiden, säger Yvonne Wentzell.

Hon skulle dock önska att budgetsprocessen och löneprocessen låg i fas så att behovet av löneökningar inventerades samtidigt.

– Den bistra sanningen är att det ändå är pengarna som styr, säger hon.

FAKTA: Centrala avtalet
I juni skrev Vårdförbundet och arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting under det centrala avtalet. Det ger en stomme för vad som ska gälla kring löner och arbetsvillkor de kommande tre åren. Avtalet innehåller en miniminivå för hur stor del av de enskilda landstingens och regionernas budgetar som måste gå till löneökningar. För 2008 är siffran 4 procent.

Nästa år måste minst 3 procent avsättas till löner och 2010 är det 2 procent.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida