Ilskna sjuksköterskor gav förhandlingsråd
Med politikerdiskussion, arbetsplatsbesök och medlemsmöte ägnade Vårdförbundets avdelning i Örebro hela gårdagen åt att sätta lönefrågan i fokus. Också på andra håll i landet genomfördes olika aktiviteter inom ramen för den landsomfattande ”nationella lönedagen”, som initierades på förbundsrådet i höstas.
Bara en politiker hade mött upp till eftermiddagens första punkt, ett samtal med de lokala makthavarna om Vårdförbundets syn på vad som ska påverka lönerna för medlemsgrupperna i förbundet. Men Sölve Persson (s), landstingspolitiker med bland annat 17 år som landstingsråd bakom sig, och Vårdförbundets företrädare hade svårt att nå varandra.
Sölve Persson ville inte ta ansvar för lönebildningen, han förklarade att ”vi politiker förhandlar inte”. Han ville inte ens vidkännas något ansvar för hur lönepolitiken utformas, det ansvaret ligger enligt honom på annat håll. Vårdförbundets vice ordförande i Örebro, Siv Wallberg, ville hellre tala om den värdeförskjutning Vårdförbundet eftersträvar och betonade faktorer som legitimation, profession och patientsäkerhet.
Trötta och uppgivna
På kardiologavdelning 63 på Universitetssjukhuset i Örebro tjänar 13 sjuksköterskor mindre än den lägst betalda undersköterskan. May Andersson från Vårdförbundets styrelse i Örebro var beredd på ilska, men stämningen var snarare trött och uppgiven.
– Vi är bara arga, vi vet inte vad vi ska göra, sammanfattade en av det knappa tjugotalet sjuksköterskor som trängdes i det lilla personalutrymmet.
Så småningom kom diskussionen ändå i gång: övertidsblockad, strejk, massuppsägningar à la Finland var frågor som bollades bland dem som sökt sig till mötet. Men, sa en av deltagarna, det är ett problem att jobbet är så roligt.
– Jag kunde få 5 000 mer på ett annat ställe, men jag trivs så bra och har ett så roligt jobb!
Betalar för nöjet
Ungefär samma sak konstaterade Victoria Sjöqvist från samma avdelning senare på kvällen när Vårdförbundet hade samlat 130 deltagare i sjukhusets matsal. Efter mötet skulle hon gå på sitt nattpass; därför hade hon inte varit med tidigare på dagen:
– Jag har jobbat som sjuksköterska i sju år. Innan dess var jag undersköterska i elva år. Hade jag stannat som undersköterska hade jag haft tusen kronor mer i lön; räknar man in studieskulderna handlar det om ett par tusenlappar i månaden. Ändå ångrar jag inte att jag blev sjuksköterska för det är ett så roligt jobb. Det som inte är så kul är att jag får betala för det.
Gruppvisa samtal resulterade i listor över vad man borde kräva i avtalsförhandlingarna.
Styrelseledamoten Anita Jansson sammanfattade förslagen och diskussionerna:
– Höjd grundlönenivå och större lönespridning. Löneökningar i kronor, inte i procent. Kort avtalsperiod. Erfarenhet, kunskap och kompetens ska betala sig. Tillsammans måste vi synliggöra professionsfrågorna.