Uppror i Västerås mot de låga lönerna
Över 400 sjuksköterskor på lasarettet i Västerås har skrivit under ett löneupprop. Höjs inte lönerna rejält så är flera av dem beredda att se sig om efter annat arbete.
På lasarettet i Västerås pendlar sjuksköterskorna mellan maktlöshet och ilska. »Vi ger upp och slutar« å ena sidan. »Strejk – absolut« å den andra. Sjuksköterskorna på kirurg- och medicindivisionerna har definitivt tröttnat på sina låga löner och närmast obefintliga löneutveckling. Nu har de gått samman i ett löneuppror och deras krav är specifika:
- Höjd ingångslön till 23 000 kronor i månaden.
- Engångsökning av allas grundlön med cirka 5 000.
- Sänkt arbetstid till 37 timmar per vecka.
- Procentuell löneökning i två delar: en fast baserad på erfarenhet och förmåga, och en individuell baserad på engagemang och driftighet.
Det som har satt i gång deras ilska var att undersköterskornas löner inte bara har kommit i kapp, utan i vissa fall även överstiger vad lågt betalda sjuksköterskor har. De missunnar inte undersköterskorna deras löneökning, men accepterar inte längre att arbetsgivaren inte värderar deras medicinska kompetens.
– Det är illa att allmänheten inte verkar veta vad det är för skillnad mellan oss och undersköterskor. Men det är ännu värre att arbetsgivaren inte verkar veta det heller, säger Lotta Rödlund Böckert, fackligt förtroendevald på kirurgdivisionen.
Hon är upprörd eftersom arbetet medför ett så stort ansvar för så svårt sjuka patienter. Läkarna kommer till avdelningen två gånger om dagen – dessemellan är det sjuksköterskorna som har det medicinska ansvaret. För det får de en ingångslön på omkring 18 000 kronor i månaden och en genomsnittslön på 20 500 kronor.
Dåligt betalt och daglig oro för att göra fel och bli av med legitimationen. Snart är det inte värt priset, tycker de åtta sjuksköterskor som har samlats för att berätta om löneupproret. De är alla ganska unga och de har en förhållandevis kort anställningstid. Mellan tre och åtta år. Personalomsättningen är hög på lasarettet. Erfarna sjuksköterskor tröttnar och söker arbete i kommunen – eller åker till Norge.
– Jag har fått tipset att hoppa runt mellan olika arbetsgivare för att få upp lönen, men jag vill bli värderad för min kompetens och kunna utveckla den här, säger Eva-Marie Lundén.
Deras missnöje riktar sig också mot Vårdförbundet som de anser gjorde ett misstag genom att satsa på lokal lönebildning. Det slår alldeles för olika och i Västmanland var utfallet sämst i hela landet. Nu vill de att förbundet tar strid för ordentliga lönehöjningar i ett centralt avtal.
– Här finns en pengapott som bestäms uppifrån. Avdelningscheferna har inget mandat att förhandla i lönesamtalen och vi har aldrig möjlighet att tala om vad vi är värda utan får bara veta hur stor potten är, säger Ingalill Högberg.
– Om jag försöker argumentera för en löneökning som överstiger de 300 kronor som erbjuds får jag höra: »Tycker du att jag ska ta 300 kronor från Ingalill för att du ska få 600?«, fyller Eva-Marie Lundén i.
Och det tycker hon ju inte.
Mest ledsna är de över den signal som arbetsgivaren ger med att inte höja deras löner. Akademisk utbildning, hög kompetens och stort ansvar till trots: De är inte värda mer. Och det var ingen tröst när landstingsdirektören sa att de absolut borde ha en högre lön, men att det skulle innebära besparingar och därmed var omöjligt.
Ska de behöva stå för besparingen genom att inte få betalt för det de gör? Nej, sjuksköterskorna i Västerås har tröttnat. Händer inget nu är de redo för strejk.