17500 kronor – Katarinas landstingslön

Vad är en skälig lön? Det funderar Katarina Nilsson i Kiruna på. Sedan ett år tillbaka ska lönerna sättas individuellt. Men den första tiden med det nya avtalet visar på stora skillnader i hur förhandlingarna genomförs. I Vårdfackets lönespecial har vi besökt tre olika personer vars upplevelser — och löner — skiljer sig åt avsevärt.

Katarina Nilsson är 28 år och sjuksköterska i Kiruna sedan 1997. Om det varit vinter hade vi kanske träffat henne någonstans ute i skoterspåret – skoterkörning är nämligen hennes stora intresse. Eller också hade vi sett henne på väg i bilen till särbon i Gällivare. Nu möter vi henne en vacker höstdag på toppen av gruvberget Loussavaara. Långt borta i väster syns Kebnekaises toppar. Söderut domineras bilden av gruvbolaget lkab:s svarta malmberg Kiirunavaara.

I den här miljön är Katarina uppfödd, här vill hon helst bo kvar. Men inte till vilket pris och inte till vilken lön som helst.

Katarinas grundlön från Kiruna sjukhus är i dag 17 500 kronor, efter fyra år som sjuksköterska (dessutom närmare fyra års erfarenhet som undersköterska). Först som vikarie och tillsvidareanställd i den relativt nyåteruppståndna pool som allvården och rehab har gemensamt och nu placerad på allvården.

»Glömmer bort oss som redan finns«
I Kiruna, precis som på många orter i landet, är det brist på sjuksköterskor. Sjukhusledningen i Kiruna försöker lösa den på liknande sätt som andra, till exempel genom att erbjuda nyanställda och nyutbildade mer betalt än vad de har som redan finns på sjukhuset.

– När jag började var bristen inte lika stor och därför fick jag en låg ingångslön, nu är det annorlunda. Jag tycker att arbetsgivaren glömmer bort oss som redan finns här. Ibland känns det som om enda sättet att göra lönekarriär är att säga upp sig och sedan komma tillbaka och begära en högre lön. Som sjuksköterska kan man ju alltid få jobb, säger Katarina.

Problemet för den som vill bo kvar i Kiruna är att det inte finns något alternativ till sjukhuset, utöver kommunens äldrevård. Någon privatvård existerar inte och det är tolv mil till nästa sjukhus, i Gällivare.

Konsekvensen är att löneläget genomsnittligt sett legat lägre än i landet som helhet. Något som inte förändrades i de förra förhandlingarna.

Låst ram försvårar
– Vi fick en ram på 2,2 procent, berättar Christina Andersson, Vårdförbundets samordnare i Kiruna.

Ramen på 2,2 procent var låst. Ordern var tydlig från landstingsledningen i Luleå: ingen enhet fick gå med på ett enda öre mer. Därmed var det svårt att använda sig av det individuella lönesystem som Vårdförbundet och Landstingsförbundet kommit överens om centralt.

En av de chefer som känt sig låst av ramen är Åse Björkman, avdelningsföreståndare på rehab några våningar högre upp i en annan del av sjukhusbyggnaden än allvården. På hennes avdelning hade personalen redan tidigare arbetat fram speciella kriterier för individuella löner. När hon hade ett gemensamt löne- och utvecklingssamtal med var och en hade varje sjuksköterska fyllt i kriterieformuläret och sedan utgick samtalet från det, Åse Björkmans uppfattning och den handlingsplan för kvalitetsarbete och utveckling som finns på avdelningen.

– Det vi kom fram till var grunden för mitt förslag till lönehöjning. När jag sedan förhandlade med Vårdförbundets företrädare på avdelningen, med personalchefen närvarande, hade hon fått alla sjuksköterskors ifyllda formulär och sedan kom vi överens om fördelningen, berättar hon.

Ett liknande system finns inom allvården. Precis som på andra avdelningar på sjukhuset har sjuksköterskorna, ofta vid systerträffar, kommit överens om lönekriterier.

Pratar mycket om löner
– Jag tycker att det är bra med individuella löner eftersom det ger en möjlighet att tjäna mer om man till exempel vidareutbildar sig och engagerar sig mer i jobbet, säger Katarina Nilsson.

Hon berättar att hon och hennes arbetskamrater pratar mycket om löner. Det innebär dock inte att de värderar varandras arbete och vad det är värt i lönehöjning, utan att de diskuterar det som anses viktigt för lönesättningen.

Resultatet både inom allvården och rehab blev att den som fick minst fick 200–300 kronor (förutom ett par nya och unga som kommit in med högre lön och som blev helt utan), den som fick mest 1 000 till 1 100 kronor. Katarina fick 800 kronor och det tyckte hon var rätt bra med tanke på att det fanns så litet pengar totalt.

2,2 procent var alltså det absoluta taket för varje enhet, men på en del håll fanns det på ett sätt ännu mindre att fördela bland de anställda, menar Åse Björkman.

– En mycket hög procent av de pengar jag hade att fördela fick jag använda för att rätta till alla snedsitsar. I och med att vi fått nya sjuksköterskor med högre lön har jag valt att satsa på anställda med lång erfarenhet, eftersom de halkat efter, säger hon.

Lönen för de nyanställda har förhandlats fram av personal-avdelningen och som avdelningsföreståndare har Åse Björkman begränsad möjlighet att påverka den. I stället har hon alltså känt sig tvingad att använda en del av lönepotten till de äldres felaktiga löner.

– Jag menar inte att de inte ska ha högre lön, tvärtom, men jag hade hellre velat använda mer av pengarna till att bättre belöna de som gjort ett bra jobb, säger hon.

Individuella lönesystemet bra
Åse Björkman tycker att det individuella lönesystemet är bra, bara det finns tillräckligt med pengar för att utnyttja det på ett bra sätt.

– Tidigare fick man sina lönegrader och löneklasser utan att behöva engagera sig, samtidigt som den som verkligen ville göra något inte hade någon morot för det, och det var ett hinder i verksamhetsutvecklingen, säger hon.

Katarina Nilsson, Åse Björkman och Christina Andersson är överens om att 2,2 procent var alldeles för litet och i praktiken har omöjliggjort de individuella satsningar som förutsatts i det centrala avtalet.

Vårdförbundet i länet har skriftligen protesterat både hos landstingsledningen och hos politiker mot den låsta ramen.

– Även om löneutvecklingen har varit bättre de senaste åren är lönenivån totalt sett för låg. Trots att sjuksköterskorna har en högskoleutbildning med ansvar för människor värdesätts teknik mer, säger Åse Björkman.

– Som ensamstående utan barn kan jag leva på min lön och jag hoppas förstås att den ska bli bättre. Visst funderar jag på varför vi sjuksköterskor tjänar så litet, men det är ju ett kvinnoyrke. Själv tycker jag att en skälig lön för mig borde vara 20 000 kronor ungefär. Och skulle jag flytta, till exempel till Stockholm, skulle jag förmodligen kunna tjäna ännu mer, säger Katarina Nilsson.