19 år innan specialistsjuksköterskan har tjänat in utbildningskostnaden

Lönsamheten i en utbildning till specialistsjuksköterska är låg. I genomsnitt tar det 19 år att tjäna in vad det har kostat. Vissa specialistsjuksköterskor går till och med minus, sett över hela sitt arbetsliv.

Det visar en analys som gjorts av Cecilia Kennergren och Elin Molin som en kandidatuppsats på Handelshögskolan i Stockholm.

På vissa utbildningar går sjuksköterskorna till och med minus. Sämst går det för skolsköterskorna, tätt följda av geriatriksjuksköterskorna. För båda dessa grupper gäller att de inte ens har tjänat in vad de har lagt ner på sin utbildning när de går i pension. För dem som har snabbast återbetalning – barnmorskor, anestesi-, intensivvårds- och operationssjuksköterskor samt företagssköterskor – tar det ändå mellan 12 och 15 år att tjäna in kostnaden för att vidareutbilda sig.

Livsvinst: 2,3 procent

I genomsnitt ligger slutlönen för en specialistutbildad sjuksköterska drygt sex procent högre än för en ”vanlig” sjuksköterska. Om man tar hänsyn till att det kostar att vidareutbilda sig blir den sammanlagda livsinkomster för en specialistsjuksköterska i genomsnitt 2,3 procent högre.

Analysen visar också att det råder störst brist inom de specialiteter där löneutvecklingen är som sämst. Antagligen, funderar de båda Handelsstudenterna, beror det på att arbetsgivaren på de områdena kan välja att anställa en icke vidareutbildad sjuksköterska till lägre kostnad. Så kan man inte göra inom intensivvårds- och operationsverksamheten, inte heller är barnmorskor utbytbara mot ”vanliga” sjuksköterskor.

Män gynnas av förhandlingssystemet

Män tjänar bättre än kvinnor, inom detta område som i samhället i helhet. Eftersom det inte finns tillförlitliga data bakåt i tiden kan studenterna inte se om skillnaderna har minskat eller ökat. Men de tror att systemet med individuell lönebildning gynnar män framför kvinnor.

De tror också att det faktum att det är en arbetsmarknad av monopolistisk karaktär (landsting och kommuner är fortfarande den överlägset största arbetsgivarkategorin) gör det svårt att få upp lönerna genom individuella löneförhandlingar.

Den tidigare formen av centraliserade förhandlingarna ”var mer transparent och lättare att förstå. Vidareutbildning och erfarenhet genererade automatiskt en viss lönenivå och i konsekvens med det kunde lönerna inte tolkas som en signal från arbetsgivaren”, skriver de i sin uppsats.