3 som törs ta plats

»Sjuksköterskeyrket är inget för veklingar«, slår kvinnorna runt bordet fast. Och de vet vad de talar om. Tillsammans har de 25 års erfarenhet av att vara ordförande för Vårdförbundet. Alla tre gillar att befinna sig i maktens centrum och har lärt sig att inte be om ursäkt för det.

Två upptagna kvinnor väntar på en tredje. Eva Fernvall är försenad och bland guldberamad konst och stoppade stilmöbler i en salong på Sophiahemmet sitter Marianne Lundquist och Inger Ohlsson och minns vad som en gång förde dem till huvudstaden.

I en tid då varje förlovning skulle godkännas av sjuksköterskeskolans rektor lämnade Marianne Lundqvist Göteborg för att följa med fästmannen som fått arbete i Stockholm. Inger Ohlsson tyckte att Sundsvall började kännas för litet och var nyfiken på vad storstaden hade att ge. Hon kom dit 1971 och sögs snart in i vänsteraktivitet och facklig kamp.

Båda har satsat sin tid på arbete och facklig karriär. »Hade jag inte blivit ordförande i Vårdförbundet så hade jag väl blivit vårdutvecklare«, tror Inger Ohlsson. Marianne Lundqvist för sin del säger att hon nog blivit rektor för en vårdhögskola. Att göra något utöver det vanliga vårdarbetet verkar ha varit självklart. Fast Inger Ohlsson säger eftertänksamt att det kanske sett annorlunda ut om hon hade haft barn.

Nu är Marianne Lundqvist pensionär med svårigheter att lägga föreningslivet på hyllan. »Det kliade i fingrarna att vara med och bestämma«, förklarar hon sitt engagemang i Sveriges pensionärsförbund. Inger Ohlsson har lämnat några stormiga år som TCO-ordförande bakom sig och är numera generaldirektör för Arbetslivsinstitutet.

God miljö för kvinnor
Marianne Lundqvist, Inger Ohlsson och Eva Fernvall – tre olika ordförande under tre olika epoker i Vårdförbundets historia. De talar alla tre om förbundet som en tolerant organisation. En god miljö för kvinnor som leder; prestigelöst och högt i tak. Eva Fernvall fnissar åt minnet av hur hon under ett av sina senaste styrelsemöten fick ett skrattanfall av sådan art att ordförandeklubban fick skickas vidare. Ordföranden för en av Sveriges största kvinnoorganisationer kan kosta på sig att göra bort sig.

Att vara kvinna och leda andra kvinnor. Det finns ett givet underläge att slå ifrån. Inger Ohlsson uttrycker det som att hon inte alltid förstod de koder som gällde bland maktens män. »Jag kände ett främlingskap«, säger hon. De andra har inte svårt att förstå vad hon menar. »Det finns rum man inte har tillträde till«, inflikar Eva Fernvall.

Och Marianne Lundqvist minns hur motigt det kunde vara att försöka få igenom förslag utan att de sanktionerats av en man.

– Om man var rak och ville prata klartext var det som om man kom från en annan planet, säger hon.

Egentligen tycker de att de har varit tålmodiga som har orkat brottas mot patriarkala organisationsmönster och härskartekniker. En kvinna bland män med makt blir lätt förlöjligad och uppfattad som besvärlig. Fast den som nått så högt som till en ordförandepost är ganska fredad från sådant. En förmån som följer med positionen, så att säga.

– Det gäller att lära sig inse att den respekt man möter är förknippad med funktionen och inte tro att det gäller mig som person, säger Eva Fernvall.

Lärt sig koderna
Så småningom har de lärt sig koderna och slutat vänta på att bli inbjudna till förbjudna rum. Det gäller att spela sin maktroll väl och själv kräva tillträde dit. Ingen bjuder in den som inte själv törs kliva på.

Och de är tre kvinnor som inte ber om ursäkt för sin vilja att befinna sig i maktens centrum. Eller för att de tycker om att synas och höras.

– Jag är lite av en linslus och gillar att stå på scenen, säger Eva Fernvall.

– Kan man vara förbundsordförande utan att gilla det? undrar Marianne Lundqvist.

»Tänk att vi stod pall!«
När hon 1977 blev ordförande i det nyligen bildade fackförbundet gällde det att skapa själva förutsättningarna för fackligt arbete. Att få den gemensamma organisationen att fungera helt enkelt. Något utrymme för ideologiska frågor fanns knappast. Det var ett digert arbete och minnena får Marianne Lundqvist att utropa: »Herregud, tänk att vi stod pall – att vi blev ett förbund.«

Under strejken 1986 gick Inger Ohlsson, då ombudsman i förbundet, ut i Rapport och sa att medlemmarnas krav på 11 500 kronor i månadslön var omöjligt att uppfylla. Trots den salvan valdes hon strax därefter till ny ordförande av en enhällig kongress. Hon tog över ledningen av förbundet i en tid då fackliga och professionella frågor skulle föras samman.

– Mycket gick ut på att betona vår professionalism och vår självständighet. Vi började delta i sjukvårdspolitiken och fick våra första professorer, berättar hon.

Att hävda sjuksköterskans position som självständig expert på omvårdnad var inte okontroversiellt och ledde också till ett spänt förhållande till Läkarförbundet. Det som framför allt kom att förändra maktbalansen mellan de båda yrkesgrupperna var ädelreformen. Det är Marianne Lundqvist, Inger Ohlsson och Eva Fernvall eniga om.

Reformen stärkte sjuksköterskans ställning i kommunerna och införandet av en medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunerna var en framgång både för förbundet och för professionen. Vi hade kunnat välja att kämpa mot reformen, säger Inger Ohlsson, och därmed se fram mot en kommunal äldrevård utan medicinsk vård. Vi valde att stödja den.

Famöst porrklubbsbesök
– Kampen var intressant både ur fackligt och politiskt perspektiv. Det visade sig att vi faktiskt kunde skapa enighet och agera för våra intressen, trots att det fanns de inom organisationen som ville motarbeta reformen.

Ett famöst porrklubbsbesök slutade med att Inger Ohlsson 1994 fick ta över ordförandeskapet i tco efter Björn Rosengren. Eva Fernvall blev Vårdförbundets ordförande och, säger hon, fick förmånen att vidareutveckla en redan väletablerad organisation.

Mycket har uppnåtts: utbildningarna har fått status som högskoleutbildning, forskningen har utvecklats och medlemmarna som är forskare, doktorander och professorer har blivit allt fler. Det som tidigare benämndes som »annan vårdpersonal« är numera sjuksköterskor med tydlig professionell identitet. »En utveckling som har gett oss kraft«, konstaterar Eva Fernvall. Men mycket finns fortfarande kvar att göra. Och ska hon peka ut något särskilt så väljer hon fortsatt karriärplanering.

Hon ser det som en slags resa, att ta plats i debatten och bli accepterade i olika läger och på olika arenor.

– Många av våra medlemmar har lyckats ta sig in på ledande befattningar – inte tack vare nomenklaturen utan tack vare sin kunskap. Våra yrkesgruppers kompetens är den vitalaste delen i sjukvården.

Säger Eva Fernvall utan att darra på manschetten. Hon är uppenbart stolt över medlemmarna i det förbund hon leder.

Ingen lyxresa
Fast det vore fel att påstå att den resa hon liknar det vid har skett i business class – med extra plats för benen och gratis champagne. De tre har brottats i en förhandlingskartell med mansdominerade förbund som inte velat släppa ifrån sig löneutrymme. De har tvingats avblåsa strejker utan att ha fått igenom rättmätiga krav på högre lön. Och de har sett chefsöverläkarreform och husläkarreform försvaga medlemmarnas ställning.

Eva Fernvall vill helst glömma dessa motgångar och gå vidare. Även om det finns sådant som »man gjort mindre bra«, som att vi inte fick socialministern att lyssna på oss när det gäller nationella handlingsplanen, säger hon. Men hon tror att det löser sig.

– Jag vet att vi kommer att få rätt, säger hon – med en för henne inte ovanlig trosvisshet.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida