Alla visste vad som var fel – utom jag

Tre veckor efter sitt första besök på vårdcentralen har Pia Almström fortfarande inte fått sin bröstcancer diagnostiserad. Hon reagerar över att inte behandlas med respekt för den oro och ångest det innebär att vänta på ett kanske livsavgörande besked.

Det gick några dagar när allting bara flöt, men måndagen den 23 augusti kunde jag inte vänta längre. Jag ville veta resultatet av konferensen som jag visste var inplanerad den dagen. Men när jag ringde till kirurgavdelningens öppenvårdsmottagning var det ingen som kunde ge besked. Inte någon av läkarna som varit med på konferensen, och inte per telefon, för det gick inte att lägga in tider i datorn och förresten hade mina papper inte kommit tillbaka.

De hade ordinarie verksamhet som skulle fungera också, sa sköterskan, när jag stod på mig och krävde besked. De hade minsann så mycket att göra, nu efter sommaren!

Nu visste alla vad det var för fel på mig – utom jag!

Det var så frustrerande att jag fick ett utbrott mot sköterskan. Om de hade så dåliga rutiner inom vården och om deras datorsystem var så usla, då borde de göra en ordentlig översyn av verksamheten för då fungerade den inte som den skulle, berättade jag i väl valda ordalag. Jag tänkte minsann inte vänta i all evighet på ett besked som betydde så mycket för mig, det fick hon faktiskt ordna med en gång.

Om det var mitt utbrott eller om sköterskan bara tröttnade vet jag inte, för plötsligt gav hon mig bara en tid nästa dag.

~

Jag kom in till läkaren och han kände igen mig, men kom inte ihåg varför. Jag berättade att vi hade träffats tidigare, eftersom han hade hand om min dotter när hon varit sjuk två år tidigare. Då kom han ihåg mig, och frågade hur det var med dottern. Jag svarade att hon mådde jättebra nu.

Det var ju bra, tyckte doktorn.

Sedan sa han så här:

Men det är inte så bra med dig, för du har bröstcancer.

Han sa det precis så, allt i ett svep. Det märkliga var att jag hade läst i hans egen forskning att det var precis så man inte skulle göra. Helst skulle man inte ens nämna sjukdomen vid namn, inte omedelbart prata om cancer, utan börja med tumörer och sedan ta det steg för steg.

Egentligen struntade jag i det, jag kunde nog hantera det, men jag tyckte nog att han var väl brysk.

~

Jag försökte ställa lite mer detaljerade frågor men fick till svar att »man får ta en sak i taget, så att det får sjunka in«. Jag skulle ändå inte komma ihåg allt han sa, förklarade doktorn.

Jag har fortfarande inte glömt ett ord av vad han sa.

Utdrag ur Ingrid Törnqvist och Pia Almström
Min version av vården
Utgiven av Frilansredaktionens förlag 2006
ISBN 978-91-631-8792-6