Alltid före sin tid

Sjuksköterskan Kerstin Hesselgren var den första kvinnan att komma in i riksdagen. Hon hade ett stort engagemang för kvinnor och utbildad som fältskär vurmade hon för hygien.

Till allt annat var Kerstin Hesselgren den första chefen för den särskilda kvinnliga yrkesinspektion som existerade från 1913 till 1949. Då hade hon hunnit utbilda sig till både sjuksköterska och yrkesinspektris, som titeln löd på den tiden.?

Den aktiva läkardottern från Hofors i Gästrikland åkte på studieresor till Belgien och Skottland, innan hon kom till London och Bedford College University. Det skedde våren 1902, när politiker och myndighetspersoner hade blivit i­ntresserade av hur industrialiseringen på­verkade människors hälsa.

?En tidstypisk diagnos var järnvägssjukan. Trots att järnvägen inte längre var en nymodighet, kunde människor lida av yrsel och vibrationer av tågets framfart — eller om det hade att göra med ett kvardröjande motstånd mot en ny tid.?

I detta industrialiseringens hemland fick Kerstin göra grundliga studiebesök. Hon besökte rep- och nätfabriker, kontrollerade tegeltillverkning och sortering av lump. Under tre terminer läste hon hygien, fysiologi, bakteriologi, kemi, fysik och meteorologi. ?

Men det som präglade henne mest var det hon fick se tillsammans med de engelska yrkes­inspektriserna på fältet. Historikern Renée Frangeu­r konstaterar i sin biografi om Hesselgren: ”De eländiga förhållandena för arbeterskorna som hon bevittnade på de engelska fabrikerna, blev direkt avgörande för hennes framtid.”?

Inspektriserna kontrollerade att skyddslagarna följdes. Sjuksköterskan och den blivande ämbets- och riksdagskvinnan från Sverige bevittnade hårt arbete på tvätt- och strykinrättningar, fabriksarbete dygnet runt med dålig belysning och för få avträden utomhus, sådant som hon senare skulle få anledning att ingripa mot på kvinnodominerade arbetsplatser i sitt hemland.?

Dokument och föremål från den här tiden finns i gott förvar i hembygdsgården i Hofors. Här finns det som kan ha förbigått forskarna bevarat. Till och med Kerstins första nalle som hon fick som åttaåring kan beskådas. För säkerhets skull är den inlåst i ett glasskåp.

??Kerstin inledde sitt yrkesliv som sjuksköterska. Hon utbildade sig på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det var en specialutbildning för distriktssköterskor som Fredrika Bremer­för­bundet hade drivit igenom. Tanken var att sjuksköterskorna skulle överta en del av läkarnas arbete. Det var särskilt viktigt i Norrlandskommunerna, där det var glest mellan sjukstugorna.?Utbildningen och arbetet i faderns sjukstuga i Hofors gjorde avtryck i allt som Kerstin senare ägnade sig åt, som bostads-, skolköks- och yrkes­inspektris. Inte minst i det som hon är mest känd för och som fick henne att kallas Kerstin den första — hon var den första kvinnliga riksdagsledamoten.??

Eller var hon verkligen först? Den först invalda kvinnan var faktiskt Elisabeth Tamm. Rösterna räknades samman en vecka senare det året, 1922. Då var både rösterna i de indirekta förstakammarvalen och de direkta andrakammarvalen räknade. Så konstaterades att Kerstin Hesselgren, i första kammaren, kunde skriva historia som den först invalda kvinnan i Sveriges riksdag. Målfoto, alltså.?

Redan i sitt jungfrutal i kammaren blev det tydligt var den profilerade frisinnade ledamoten hade sitt engagemang. Hon argumenterade för en lönehöjning till barnmorskorna, eftersom ”vi åtminstone till en viss grad ha denna strävsamma kår att tacka för det faktum att barnsängsfeber och småbarnsdödligheten har sjunkit så betydligt som den gjort i vårt land”.?

Under de kommande åren drev hon frågor om lika lön för lika arbete, modernisering av preventiv- och ”fosterfördrivningslagar” och fler barnavårds- och mödravårdscentraler. ?Efter partisprängningen 1923 (efter folkomröstningen om rusdrycksförbud) ville inte Kerstin välja sida, utan blev så kallad vilde i riksdagen under nära tolv år.??

Utan att överdriva kan eftervärlden göra reflektionen att det måste ha varit en prestation att lyckas stå pall mot både partiledningar och dominanta manliga riksdagsledamöter. Ofta lyckades hon göra de senare svarslösa, inte minst då riksdagen skulle besluta att avskaffa utbildningen av fältskärer.?

Kerstin den första kunde avslöja att i det sammanhanget tillhörde hon de sista — nämligen den sista kullen utbildade fältskärer, den yrkesgrupp som hade rätt att dra ut tänder och göra enklare, ytliga operationer.?

Hälsovårdsapostel är en annan passande sammanfattande titel. En tidig insats i den vägen var hennes kampanj för mer bad i hemmen. De torftiga duschbrickorna gav hon inte mycket för. En person stod med en bricka med vatten och hällde över den ”duschande”. Det räckte inte långt i hygieniskt avseende. Under sin period som yrkesutövande sjuksköterska drog Kerstin ut i vad hon kallade ”häradståg mot smuts, smitta och snuva”.??

Nog märks de nydanande ambitionerna också i det uppdrag som hon fick år 1907. Den statliga emigrationsutredningen bad henne sätta sig in i vilka bevekelsegrunder kvinnor hade för att emigrera från Sverige till Amerika. Kerstin följde då helt enkelt med en båt från Göteborg i sällskap med kvinnor som skulle byta till ett annat skepp i Hull och intervjuade dem på kvällarna. ??

Vi har alla våra husgudar och gudinnor. Av någon anledning korsade Kerstin min väg redan i mina tonår. Jag var med i Folkpartiets ungdomsförbund och märkte hur imponerade många äldre liberaler var av denna kvinna. 

Hon är både känd och försummad i vår tid. Kanske var hon alltför radikal för att Folkpartiet Liberalerna ska vårda hennes minne. Och alltför borgerlig för att Socialdemokraterna ska införliva henne i sitt arv. Ändå röstade hon oftare med Socialdemokraterna än med Liberalerna i riksdagen, noterar levnadstecknaren Frangeur.

??I Hofors undgår ingen hennes namn. Hembygdsgården har ett särskilt Kerstin Hesselgren-rum; gården och rummet vårdas ömt av guiden Anita Drugge.?

Innan jag sätter punkt tar jag kontakt med henne. Hon möter mig vid stationen och från bilfönstret visar hon mig det konkreta och det tidlösa.

?— Ser du kanalen där? Det var i den Kerstin lärde sig simma.

TEXT: JAN- EWERT STRÖMBÄCK