Anhöriga kan göra livsberättelsen hel

För en patients livsberättelse kan anhöriga utgöra en tillfällig »gipsskena«. De kan överbrygga perioder av medvetslöshet med sin närvaro och sina beskrivningar av vad som har hänt.

Livsberättelsen är individens egen berättelse om sitt liv och inbegriper både erfarenheter, tankar och upplevelser och – till skillnad från livshistorian – också förväntningar inför framtiden. Den är inte statisk utan förändras hela tiden med tankar och handlingar, och i dialog med andra människor.

Sjuksköterskan och forskaren Terttu Häggström har hämtat synsättet från den franske filosofen Ricoeur. Hon beskriver livsberättelsen som människans förståelse av sig själv mitt i sin berättelse – en tillfällig konstruktion.

En man i den svenska delstudien i hennes avhandling berättade: »Jag som gick i dikesrenen och slog med lien – jag kommer ju inte ut mer.« Detta menar Terttu Häggström kan ses som exempel på att den strokedrabbades livsberättelse, hans förståelse av sig själv, hade brutits.

I en av de andra delstudierna har hon intervjuat fem strokedrabbade, fem anhöriga och fem sjuksköterskor i Vietnam. Där läggs inte en sjuk person in på sjukhuset utan att en anhörig följer med.

När Terttu Häggström frågade en man varför han besökte sin hustrus medvetslösa moster varje dag, förstod han först inte frågan. Så småningom sa han: »Om hon skulle vakna, hur skulle hon då vilja fortsätta leva om hon inte känner igen människorna omkring sig?«

– Då tänkte jag att när också anhöriga har varit med i livsberättelsen – före, under och efter sjukdomstiden – då fungerar de som en gipsskena över den brutna livsberättelsen.

Genom att de kan berätta för patienten vad som har hänt, kan den här personen integrera sin sjukdom och de förändringar den har medfört.

– Han kanske har svårt att gå eller tala, men med det stöd han har kan han fortsätta sin livsberättelse, förklarar Terttu Häggström.

I avhandlingen, som hon har lagt fram vid institutionen för hälsovetenskap vid Luleå tekniska universitet, lyfter hon också fram betydelsen av vårdarens egen livsberättelse.

En viktig del i den är den egna erfarenheten av att
ha blivit vårdad och att själv ha vårdat. Det kan vara förmågan att förstå vad det lilla barnets skrik betyder och att ge barnet mat när det är hungrigt.

Hon kallar det moderstänkande men poängterar att det inte har med den kvinnliga biologin att göra. Det handlar om själva erfarenheten. Hon menar att sjuksköterskestudenter under utbildningstiden bör använda sina egna livsberättelser som utgångspunkter för reflexion när de läser omvårdnad. Det kan hjälpa dem att konkretisera den teoretiska beskrivningen.