Annbritt vet vad hon vill ha

Vad gör egentligen en före detta fängelsedirektör i Vårdfacket? Annbritt Grünewald är en av dagens pigga pensionärer som vet vad de vill ha. Hon vet bestämt att hon inte vill träffa olika sjuksköterskor varje gång hon är på vårdcentralen.

3 november 2006

Det är konstigt med mig. Jag blir bara friskare ju äldre jag blir. Jag har aldrig varit så frisk som nu«, säger Annbritt Grünewald belåtet.

Hon är en glad och bestämd kvinna som blir folkpensionär nu i november. Det har hon sett fram emot.

Vi har vant oss vid att se henne i rollen som färgstark chef för Österåkeranstalten och hört henne plädera för interners behov av behandling. Hon har inte upphört att ha bestämda åsikter bara för att hon inte är fängelsechef längre. När det gäller sjukvården säger hon att i dag skulle hon aldrig finna sig i behandlingar som hon utsattes för när hon var ung.

Annbritt Grünewald tillhör den nya generationens pensionärer som vet att kräva sin rätt – också hos sjukvården. Hon och hennes man lämnade villan och storstadslivet för ett år sedan och köpte en bostadsrätt i det natursköna Säter i Dalarna. Hon ångrar sig inte en sekund. De kunde inte ha det bättre.

– Vi är otroligt privilegierade, säger hon med eftertryck.

»Ett lyxreservat« har lokalpressen skrivit om de stora lägenheterna som en gång var en del av Säters sjukhus, men det tillbakavisar hon. Den största lyxen med det nya boendet tycker hon är friden. Och så det egna badrummet och ismaskinen i frysen.

Nära till golfbanan, nära till sjön där hon gärna tar ett morgondopp, nära till bänkarna där hon kan sitta med lokalbefolkningen och utbyta senaste nytt, och inte minst: nära till vårdcentralen. Annbritt Grünewald är en frisk och rörlig nybliven pensionär som kommer till vårdcentralen för att använda bassäng och redskapssal. Hon tar sig dit via en lång – och mörk – kulvert under husen.

Lite läbbig, konstaterar jag, men den före detta fängelsedirektören replikerar lite torrt att hon känner sig hemma i kulvertar. Genom dem går hon så gott som varje dag för att göra vattengymnastik eller för att träna i gymmet. Knappast inte alls för att utnyttja sjukvården – som är landstingsdriven.

– Jag och maken har varit där en gång för en hälsokontroll och då vi fick reda på att vi var friska.

Hon är alltså ingen storkonsument av vård, men vet bestämt vad hon vill ha om hon blir det. Hon tycker att det är jättebra att sjuksköterskor öppnar eget och tror på mångfalden. Vård kan gärna drivas privat bara den är offentligt finansierad.

– Privat vård är en bra möjlighet för kvinnor att pröva sina vingar på sådant de är bra på. Det har dessutom den fördelen att om inte galoscherna passar på ena stället så kan patienterna välja något annat, säger Annbritt Grünewald.

Distriktssköterskor som egna företagare spår hon en lysande framtid. Främst för att man faktiskt vill gå till en och samma person när man behöver friskvård eller sjukvård. Precis som när man går till frissan, gynekologen eller tandläkaren.

Själv frågar hon än så länge hellre efter friskvård än efter sjukvård. Det är med friskvård man kan ta ansvar för sin hälsa, konstaterar hon. Det har hon tid med som pensionär. Hon har alltid gillat att röra på sig och det kommer hon att fortsätta med så länge hon orkar. Så har det inte alltid varit.

– När jag var liten fick jag först polio och sedan gick jag igenom en stor lungoperation. På den tiden hade man den egendomliga inställningen att eftersom jag var så klen skulle jag befrias från skolgymnastiken.

Det var lungoperationen som gav Annbritt Grünewald en insikt om dåtidens vård som hon önskat att hon varit utan. »De gjorde saker utan att prata med mig.« Som 12-åring gick hon igenom en bronkoskopi. »En fruktansvärt obehaglig undersökning.« Ett stålrör fördes ned i ena lungan och det var inte bara läkare utan också en massa kandidater som kikade ned i hennes lunga. Upplevelsen berör henne fortfarande.

– Så får man inte behandla folk.

Det skulle hon aldrig finna sig i i dag. Det tror hon inte att någon behöver göra heller. Sjukvården har blivit mycket bättre, säger Annbritt Grünewald, men är kritisk till hur äldreomsorgen vill »gröta ihop alla« så att de passar in i samma mall.

? Jag vill bestämma själv, men hamnar jag i en beroendeställning så inser jag att jag ibland måste förhandla om det jag vill ha, säger hon.

Hon är till exempel inte alls intresserad av att ha ett eget rum om hon någon gång kommer till ett äldreboende. Hon tycker om att ha sällskap omkring sig. Människor är olika. Även om de är gamla. Hon känner till ett par goda exempel på privat drivna äldreboenden där de har gemensam matsal, en fantastisk kock och personal med fingertoppskänsla som gärna sitter ned och småpratar med dem som bor där.

Hon betalar gärna för tjänster som hon vill ha. Det har hon råd med. Det är värre med hennes gamla mamma som är fattigpensionär. Den som är fattig ska inte behöva betala för vård och omsorg, tycker hon.

För Annbritt Grünewald är det naturligt att säga vad hon tycker och att inte väja för att utöva makt. Att kvinnor är rädda för makt tycker hon är dumt. Kvinnors kompetens är alldeles för viktig för att slängas bort. Öppna eget. Ta för dig. Säg vad du tycker. Den som har en idé ska försöka förverkliga den.

– Den som känner att hon vill vara sin egen chef ska pröva det. Jag brukar alltid fråga mig vad som är det värsta som kan hända, och händer det så kan man hoppa på något annat. Man måste våga ta risker om man vill ha förändring.

För den som tycker om att påverka och ha kontroll är det bra att vara egen företagare, anser Annbritt Grünewald.

Hon är inte särskilt bekymrad över att åldras. Hon känner många pigga 80- och 90-åringar och hennes egen mamma är pigg som en mört.

– Så länge jag har mål i munnen så tror jag att det fixar sig. Det är klart – om jag blir dement kan jag hamna i ett taskigt läge. Men jag försöker att hålla mig alert med sudoko och böcker.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida