Att bli trodd minskar lidandet

Att bli förstådd och trodd av personalen är viktigt för patientens egen förståelse av sin sjukdom. Mötet med sjukvården påverkar förmågan att skapa mening med sitt lidande.

Under sina åtta år som psykiater på en öppenvårds-mottagning i Stockholmsförorten Spånga mötte Sofie Bäärnhielm många kvinnor, både från det gamla villaområdet och från de stora flerfamiljshusen i Rinkeby och Tensta. Hon såg stora skillnader i levnadsvillkor och kulturell bakgrund och det fick henne att inse att det behandlingsutbud som psykiatrin erbjöd var för snävt.

Sofie Bäärnhielm ställde sig frågor om hur väl hon egentligen förstod sina patienter – och hur väl de förstod henne. Framför allt frågade hon sig hur de kvinnor hon träffade själva skapade mening av sina besvär.

Försöker hitta struktur i lidandet
Hösten 2000 kom hennes licentiatavhandling om hur två olika grupper svenska och turkiska kvinnor skapar mening med sin sjukdom.

Det handlar om förståelse och begriplighet på ett djupare sätt än att bara hitta orsaksförklaringar, säger hon.

– Människor försöker hitta struktur och förståelse i sitt lidande och den förståelsen är en pågående process som påverkas av skeenden och möten, bland annat med vårdgivare.

Kontakten med kvinnorna i undersökningen förmedlades av läkarkolleger från den psykiatriska mottagningen och från primärvården i Spånga. I samtliga fall hade den behandlande läkaren bedömt att kvinnan uttryckte psykisk ohälsa eller sociala problem med fysiska symtom.

Nästan alla patienter hade någon form av smärtsymtom med diagnoser som fibromyalgi, lumbago ischias, migrän och psykosomatisk smärta.

Sofie Bäärnhielm intervjuade åtta svenskfödda kvinnor mellan 30 och 55 år, samt tio turkiskfödda kvinnor i åldrarna 31 till 48 år.

Kvinnorna fick en öppen fråga: »Hur är det med hälsan?« och berättade om vad de tänkte om sina besvär och hur de upplevde dem. De svarade också på följdfrågor om familjeliv, sociala nätverk, traditioner, hjälpsökande, mental hälsa och om hur de sökte kunskap om sin sjukdom.

Hon har inte gjort undersökningen för att jämföra grupperna med varandra och tycker inte att det går att dra några generella slutsatser om etnicitet eller kulturell bakgrund utifrån materialet, men visst ser hon skillnader som är svåra att bortse från och som sjukvården kan lära sig något av.

Ville inte ha psykiatriska förklaringar
I båda grupperna förändrades hela tiden synen på den egna sjukdomen, men framför allt de svenskfödda kvinnorna la till både psykologiska och psykiatriska förklaringar till de fysiska. Kontakten med vårdgivaren, med familj och med vänner påverkade dem. Men också den kunskap om sjukdomen de själva skaffade sig genom tidskrifter och informationsmaterial.

I kontakten med den svenska sjukvården mötte de turkiskfödda kvinnorna nya begrepp och nya förklaringar. Och på ett språk som inte var deras eget. Även om de gärna diskuterade sin livssituation så ville de inte se psykiatriska förklaringar till sina besvär. Inte heller hade kunskap som förmedlas i tidskrifter och annan litteratur lika stor betydelse som för de svenskfödda kvinnorna när det gällde att förstå besvären eller behandlaren.

I båda grupperna påverkades förståelsen för sjukdomen av vad som hände vid olika möten, och samtliga kvinnor ansträngde sig för att förstå vårdgivarens budskap.

Önskan att bli trodd
– Med de turkiskfödda kvinnornas svårighet att förstå och själva bli förstådda följde en otrygghet. Tillit och en önskan att bli trodd var ett centralt tema i den gruppen, säger Sofie Bäärnhielm.

Med sin undersökning vill hon lyfta fram vikten av att ta del av patientens förståelse och på det sättet förmedla att man känner respekt för deras syn på sin sjukdom.

– Om man vill bli förstådd av patienten måste man som behandlare först ge sig tid att ta del av det som patienten förstår, menar Sofie Bäärnhielm.

Hon ser sin egen studie som en av flera pusselbitar som behövs för att skapa en sjukvård som motsvarar behovet hos en mångkulturell befolkning. Andra pusselbitar är det transkulturella centrum där hon idag är verksam, och det initiativ till att anställa en »link-worker«, eller »kulturtolk«, som tagits på en vårdcentral i västra Stockholm.