»Att se någon dö berör så oerhört«

- Jag har upptäckt att det är samma oerhörda närvaro och skönhet i det naturliga döendet som i det naturliga födandet, säger professor Ulla Waldenström.

Att hon pratar om det naturliga, också när det gäller döden, tycks vara Ulla Waldenström i ett nötskal, barnmorska och professor på Karolinska institutet i Stockholm. Och redan från starten har gärningarna som barnmorska och forskare gått hand i hand. Hon hade börjat arbeta på kvinnokliniken i Falun då en forskare kom och föreläste om att man kunde forska inom omvårdnad. Då såg Ulla en chans att förverkliga idén hon gått och ruvat på: att låta nyförlösta gå hem tidigt. Rätt många kvinnor ville inte stanna de sex dagar som gällde på bb. De som propsade fick skriva på att de gick hem på egen risk. Varför inte låta dem åka och i stället göra hembesök?

– Först tyckte klinikchefen att idén var helt absurd, men när några kolleger stöttade började jag driva den, kontaktade Uppsala universitet och blev registrerad som doktorand.

Efter förstudier om intresset för tidig hemgång, genomgång av barns sjuklighet veckan efter förlossning, och simulering av hemgång efter ett dygn fick hon klartecken. Barnmorskor utbildades till hembesökare och hälften av de intresserade mammorna lottades till tidig hemgång.

– Jag blev nedringd av politiker och tjänstemän som såg ett sätt att spara pengar. Det störde mig i början, jag gjorde ju detta för att familjen skulle få det bra, men sen insåg jag att det bara var en fördel om hemvård också var billigare.

Försöket pågick drygt ett år och blev med intervjuer, dagböcker och frågeformulär Ulla Waldenströms avhandling. Hon bjöds in till specialistläkarföreningens möte i Motala där ett liknande försök leddes av gynekologen Carl-Axel Nilsson.

– Så småningom gifte vi oss. Han var mitt livs stora passion. Vi hade ett fantastiskt liv ihop i 14 år, utbrister hon överraskande och ansiktet lyser upp.

De två startade 1989 abc-enheten på Södersjukhuset i Stockholm, som ett fyraårigt forskningsprojekt. Det kom att betyda mycket för synen på normalitet. Efter projektet blev Ulla arbetslös ett tag men fick sedan ett lektorat i Göteborg. Ett år senare fick hon ett brev från Australien med uppmaningen att söka kontinentens första barnmorskeprofessur.

– Jag fick tjänsten och vi ordnade så att vi bara skulle behöva vara ifrån varandra några månader. Tyvärr tvingades jag bryta kontraktet. Carl-Axel fick en hjärntumör och dog 15 månader efter diagnos. Han valde bort all behandling förutom operation. Först gjorde det mig arg men sen förstod jag hans önskan att leva fullt ut den tid vi hade kvar.

De sista månaderna var maken på Ersta hospice. Ulla, som hade fått Stockholms första professur i omvårdnad, fick en kontorshörna med dator i hans rum.

– När Carl-Axel började försvinna från mig skrev jag för att levandegöra honom. Det blev en bok, kanske kan den hjälpa någon. Att se någon dö berör så oerhört. Den ödmjukhet, stillhet och respekt för naturens kraft och för individen som omgav Carl-Axels döende påminde mig på något sätt om hur det är att se en kvinna föda av egen kraft.

Hon säger att den som hamnar i en livskris blir skör, samtidigt som han kan vara väldigt observant och registrera det som sker runtomkring. Då kan god omvårdnad vara ett inkännande ögonkast.

– Samma skönhet som man kan se i barnafödandet kan också finna i döendet. Samma kamp, närhet, oerhörda närvaro och så förändringen då allt är över. Kraften i naturens skeende. En sorts lugn. Och en kontrast till allt vårt styrande och ställande. Jag har nog alltid försökt ställa tillrätta, vara en problemlösare och har haft en väldig glädje av det.

Efter studenten läste Ulla psykologi i Lund och engagerade sig politiskt och i freds- och u-landsgrupper. Sedan flyttade hon med maken till Borlänge och ett psykologvikariat. Tillsammans med en väninna startade hon en kvinnogrupp.

– När jag fick barn förstod jag att det var nåt vajsing med kvinnorollen. Det fanns en stor dold kvinnoarbetslöshet och på tok för få dagisplatser där vi bodde. Vi intervjuade kvinnorna i vart tionde hushåll i stans största bostadsområde för att kartlägga de verkliga behoven. Sedan pratade vi dagis på gator och torg och var på plats när de debatterades i fullmäktige. Då städerskorna på Domnarvet gick i strejk, vilket var lite av en sensation i Sverige, var det självklart att stödja dem allt vi kunde, genom att samla in pengar och ordna opinionsmöten.

Tidningen Dalademokraten skrev att kommunisterna stod bakom kvinnogruppen. Så var det inte, bara Ulla var partipolitiskt engagerad. Men skriverierna fortsatte och efter barnledigheten var det svårt att få jobb. Hon var portad överallt och stämplade som arbetslös i ett år. När hon, trots att hon var näst bäst meriterad, nekades en av tio tjänster som försäkringskassan hade annonserat ut, överklagade hon beslutet och fick rätt. Men då hade familjen flyttat till Falun och Ulla hade börjat omskola sig till sjuksköterska. Det räckte med att ha fått upprättelse.

– I Borlänge fanns en bokhandel med kafé och försäljning av begagnade barnkläder som ägdes av en ideell kulturförening. Där stod jag rätt ofta. En dag kom det påbud att vi som var medlemmar i Sveriges kommunistiska parti skulle göra om den till partibokhandel. Det kunde jag inte gå med på, jag tyckte det var fel. Då blev jag och flera med mig uteslutna ur partiet. Efter det omvärderade jag mina politiska värderingar, lärde mig genomskåda vad dogm och sekterism är, hur gruppdynamik fungerar och har blivit fullständigt vaccinerad mot fundamentalism och totalitarism.

Med samma energi som Ulla hade gått in för politiken har hon som barnmorska och forskare gått in för att försvara och bevara det naturliga barnafödandet. Men fyra år efter makens död, med ett intensivt arbete som prefekt vid institutionen för omvårdnad vid Karolinska institutet, fick Ulla utbrändhetsproblem.

– Det lärde mig att göra det jag tycker är roligt, viktigt och är bra på. Nu ägnar jag mig mest åt forskning, handledning och viss undervisning. Att sitta på en kobbe vid havet i stillheten hör också till sådant som har blivit mer betydelsefullt.

När hon ser tillbaka kan hennes forskarväg tyckas krokig. Men allt har handlat om mötet mellan natur och medicinsk kultur: utvärderingen av alternativa vårdformer och kvinnors upplevelser av förlossningen.

– Min vision för framtiden är att jag ska fortsätta med detta och jag hoppas orka arbeta länge.