Barnmorskan: ”Om jag får höra sånt här – vad sägs då när jag inte är i rummet?”

I sitt examensarbete samlade barnmorskan Nandi Zulu vittnesmål från afrosvenska kvinnors upplevelser av förlossningen. Vissa hade erfarenhet av rasism – allt från små kommentarer till grova uttalanden som de mindes ordagrant.

En kvinna med afrikanskt ursprung hade fött barn och behövde opereras efter förlossningen. Eftersom inga anhöriga eller andra närstående var på plats övervakade Nandi Zulu bebisen i expeditionen medan mamman vårdades. Hon satt vid datorn när en kollega som just gick på sitt pass kom förbi.

– Kollegan tittade ner i bädden och sa: Åh titta, det är en liten ”n-ordet”-bebis. Jag blev jätteställd. Det kändes hemskt att detta var bland det första det här barnet fick höra i livet.

Under sin tid som sjuksköterska på bb i Malmö märkte Nandi Zulu att rasistiska kommentarer utbyttes mellan medarbetare, oftast i samband med rapportering. Det kunde handla om en patients språkkunskaper eller att ett visst beteende, som att inte vilja lämna sängen, var kulturellt betingat.

– Jag tänkte att om jag, som själv är svart, får höra sådant här – vad sägs då när jag inte är i rummet?

Om smärtan hade tagits på allvar hade hon förmodligen inte blivit så dålig som hon blev. Det är allvarligt att en patient väljer bort fler barn på grund av att ha utsatts för rasism inom sjukvården.

Förberedde sig på rasism

Hon valde sjuksköterskeyrket med målet att bli barnmorska. För två år sedan tog hon sin efterlängtade examen. I masteruppsatsen ville hon sätta sina vardagliga iakttagelser från bb i ett större perspektiv. Nandi Zulu intervjuade fjorton afrosvenska kvinnor från olika delar av landet om deras upplevelser av bemötandet från vårdpersonal i samband med att de fött barn.

– Erfarenheterna var blandade och mest positiva. Vissa hade stött på rasism. Det var allt från små kommentarer till grova uttalanden som de mindes ordagrant.

De som hade en vit partner med under förlossningen upplevde att vårdpersonalen i första hand riktade sig till den personen när de kommunicerade. Det hände också att barnmorskan frågade partnern om den födande kvinnan ”förstod svenska”. Några par hade i förväg diskuterat samarbetsstrategier under graviditeten.

– De förberedde sig på ett rasistiskt bemötande eftersom de blivit utsatta för det tidigare. Det var tydligt att det saknades tillit och intressant hur kvinnorna medvetet använde partnern i syfte att få bättre vård. Har man haft en negativ upplevelse vill man inte att den ska upprepas.

En av kvinnorna råkade ut för komplikationer och behövde omfattande eftervård. Hon upplevde att personalen ignorerade hennes smärta, och att det hade med hennes etnicitet att göra. Händelsen blev så traumatisk att kvinnan bestämt sig för att inte bli gravid igen.

– Om smärtan hade tagits på allvar hade hon förmodligen inte blivit så dålig som hon blev. Det är allvarligt att en patient väljer bort fler barn på grund av att ha utsatts för rasism inom sjukvården. Ett sådant bemötande kan också göra det svårare att föda eftersom stress motverkar förlossningshormonerna.

Uppmärksam på egna fördomar

Nandi Zulu tycker att det som framkom i intervjuerna med de fjorton kvinnorna är viktigt att prata om, men att det görs för sällan. Och kanske har hon bara skrapat på ytan.

– Det hade varit intressant att höra erfarenheter även från kvinnor med annat modersmål, som behövt tolk. Men det var tyvärr en grupp som föll bort. Alla jag intervjuade pratade svenska. Eftersom det var under pandemin genomfördes allt digitalt.

Sedan hon skrev uppsatsen har hon blivit mer uppmärksam på vilka förutfattade meningar hon själv bär på, som ger sig till känna i patientkontakter.

– Jag har tänkt mycket på att bemöta alla lika. Men jag märker att jag också kan tänka att något är kulturellt fast jag inte vet om det är så. Jag försöker vara uppmärksam i de situationerna, inte slå bort tanken utan tänka ett varv extra om varför det blir så här. Att tillåta sådana tankar behöver inte bli negativt.

I dag jobbar Nandi Zulu i Ystad, där förlossning och bb ligger tillsammans och medarbetarna kan gå emellan avdelningarna när den ena behöver hjälp. Det är stor skillnad jämfört med de större kliniker hon arbetat på tidigare.

– Vi har en annan patientgrupp än i Malmö. Men Ystad bb är bra på individanpassad vård. Cheferna är måna om att vi ska ha en hanterbar arbetssituation, med tid för patienterna och tid för reflektion.

Startade grupp för jämlik vård

Hon har berättat om uppsatsen vid apt på sin nuvarande arbetsplats, och även föreläst på utbildningsdagar på Kvinnokliniken i Malmö. Där var hon också med och startade ”KK jämlik vård”, en grupp kollegor som jobbar aktivt med att diskutera bemötandefrågor.

– Vi satt en natt och pratade om hur mycket vi hört och sett, och insåg att det fanns ett behov av mer aktivt arbete med fokus på hur vi är mot patienter. Man skulle kunna tro att det finns en stor tolerans bland vårdpersonal som hela tiden möter människor från hela världen, men det dyker ständigt upp förutfattade meningar. Man tror att man vet hur alla från ett visst land är bara för att man träffat en, och dömer beteenden utifrån härkomst, religion och kultur, trots att det är 100 procent personlighetsbaserat.

Själv har hon varit förskonad från rasism inom förlossningsvården, trots att hon fött tre barn. Däremot har hon fått frågan om hon pratar svenska när hon varit på sjukhuset med sin son.

– När jag varit gravid och fött barn har jag alltid behandlats med respekt. Som vårdpersonal kan man tala för sig och ställa krav.