Barnmorskan som fick en förlossningspsykos
När Maria Wigbrandt fick sitt tredje barn drabbades hon av något helt oväntat. I dag använder hon sina erfarenheter när hon möter gravida.
Oron började så snart hon kom hem från sjukhuset. Var Fabian för varm? För kall? Andades han? Tankarna på plötslig spädbarnsdöd höll Maria Wigbrandt vaken när hennes nyfödde son sov för att inte riskera att missa ett eventuellt andningsuppehåll.
Sömnbristen fick oron att fortplanta sig i Marias bröst och snart såg hon också olika sjukdomssymtom hos sina två äldre barn. Oroade hon sig inte för barnen trodde hon att hon själv skulle dö.
— Det var som om jag för första gången blev medveten om döden och att den kunde drabba någon i min omgivning.
Från att, som hon säger själv, ha haft två skolboksspädbarn tidigare var det krångligare med Fabian. Amningen fungerade inte och han skrek mycket. Maria var fast besluten att få till amningen och kämpade på. Först efteråt har hon insett att sonen troligtvis skrikit av hunger.
I samband med att hon fick en bröstböld sökte hon vård på gynakuten där hon också jobbade som sjuksköterska.
— När jag kom dit var det en kollega som reagerade direkt. Hon kände inte igen mig, tyckte att jag pratade konstigt och såg till att jag blev inlagd. Det är jag så tacksam för i dag.
På sjukhuset fick Maria Wigbrandt börja med antidepressiva och skrevs ut ganska snart. Men hemma mådde hon allt sämre. Hon såg personer utanför huset som hon trodde bevakade henne och Fabian. Till slut blev Maria inlagd inom psykiatrin och fick diagnosen post partum psykos, en ovanligare släkting till förlossningsdepression som drabbar omkring en av 1?000 nyförlösta kvinnor per år.
Maria sattes in på antipsykotiska läkemedel, men fick svåra biverkningar. Till slut återstod bara ett behandlingsalternativ, ECT.
— Jag vägrade och slogs rent fysiskt med personalen på väg till den första elbehandlingen. Från att ha vårdats frivilligt blev jag tvångsomhändertagen. Men i dag kan jag säga att jag aldrig skulle ha överlevt utan ECT.
Direkt efter första elbehandlingen vände det. Aptiten kom tillbaka, Maria kände sig starkare och bättre än på länge. De tolv planerade ECT-behandlingarna kunde minskas till sju och snart var hon hemma hos familjen igen. Det har nu gått 15 år sedan Maria Wigbrandt insjuknade och hon är helt återställd. I dag arbetar hon som barnmorska inom mödravården och har flera gånger berättat offentligt om sin sjukdom. Hon ser det som en del av sin egen bearbetning.
— När jag blev sjuk hade jag aldrig träffat någon som drabbats själv. Nu tror jag medvetenheten är högre. I mötet med mina gravida pratar jag mycket om vad de behöver vara uppmärksamma på, speciellt partnern har en viktig roll här. Jag har stor användning av min erfarenhet och är snabb på att fånga upp symtom.
Tips!
Vill du höra mer om Marias berättelse? Lyssna på Barnmorskepodden avsnitt 62.
Tidiga varningssignaler hos mamman
- Har sömnsvårigheter
- Verkar rastlös
- Pratar osammanhängande
- Har svårt att varva ner
KÄLLA: Maria Wigbrandt