»Bättre att försöka göra något än bara gnälla«

Företrädaren är basen i Vårdförbundets organisation och en förutsättning för det fackliga arbetet. Av den medlemsenkät som nyligen presenterades framgår att många är nöjda med sin företrädare, men att det också finns brister.

En rundringning som Vårdfacket nyligen gjorde till alla förbundets lokala avdelningar visar att det finns företrädare på de flesta arbetsplatser.

En av dem är Helena Widenberg, sjuksköterska på det privata Elisabeth Sjukhuset i Uppsala. Sedan i höstas har hon varit företrädare för en vårdavdelning och en mottagning. Till en början fanns det två företrädare men från och med i vår är hon ensam.

Det var inte med någon entusiasm hon tog på sig uppdraget, mer av »det måste finnas någon, ingen annan ville och när de frågade mig sa jag ok«. Men tveksamheten då verkar inte finnas kvar. I dag säger hon att den här tiden varit enbart positiv.

? Jag ser att det går att väcka tankar, att jag kan påverka. Det är bättre att försöka göra något i stället för att bara gnälla.
Samtidigt, tillägger hon, är det nästan litet skrämmande att plötsligt få den makt som följer med det fackliga uppdraget. Och att det finns så mycket att göra, inte minst när det gäller arbetsmiljön.

Helena Widenberg betonar även hur viktigt det är att ha stöd från Vårdförbundets lokala avdelning, och det tycker hon att hon har.

Hon gick grundutbildningen för företrädare i höstas och fick information och kontakter så att hon vet var hon kan vända sig för att få hjälp.

Samma sak säger Kim Öhberg, företrädare på operationsavdelningen vid Enköpings lasarett.

Fungerande organisation
? Här finns en organisation som fungerar bra och det mesta kan jag sköta på arbetstid. Jag har deltagit i företrädardagar, ska snart gå grundutbildningen för företrädare och har dessutom fått lönesamtalsutbildning. När jag tidigare arbetade på Södersjukhuset i Stockholm var jag också företrädare, men där fungerade ingenting så företrädare var jag mest på papperet, säger hon.

Kim Öhberg kom till Enköpings lasarett i augusti förra året och det dröjde inte länge förrän en annan företrädare på sjukhuset frågade om hon kunde ställa upp.

? Det hade inte funnits någon verklig företrädare på år och dag och ingen annan ville ställa upp. Eftersom det finns en fungerande organisation och jag är fackligt intresserad så sa jag ja.

Uppdraget tar tid
Men, säger hon också, företrädaruppdraget tar tid och ibland kan det bli konflikt med det ordinarie arbetet.

? I början hände det också att arbetskamrater sa »ska du bort nu igen«. Jag svarade då att »det är ni som valt mig«. Jag behövde bara säga det en gång och sedan har det inte varit något problem, säger Kim Öhberg.

Vårdfackets rundringning till de lokala avdelningarna pekar på ett antal problem. På en del håll finns en tradition som säger att man inte ska välja någon företrädare. Andra talar om att det är svårt att få tid och ha ork i en allt mer slimmad verksamhet, speciellt på små arbetsplatser. Chefer med antifacklig attityd och stor personalomsättning försvårar också det fackliga arbetet. På en del håll tycker medlemmar att de kan påverka utan en formell företrädare. Och på vissa arbetsplatser finns det ett ointresse för fackligt arbete och den fackliga organisationen.

Satsar på utbildning
Vårdförbundets lokala avdelningar försöker på olika sätt att stärka dem som valts till företrädare. Bland annat arrangerar avdelningarna grundutbildningar och utbildningar inriktade på speciella frågor. Dessutom finns det regelbundna företrädarträffar och informationsträffar med avdelningsstyrelsen.

En del avdelningar gör också andra satsningar. Några exempel: Blekinge anordnar internat med kvällsunderhållning och Kronoberg ger en liten gåva till julen. Västerbotten ger alla företrädare en julklapp och utser till jul tre »Årets företrädare« som belönas med blommor, diplom och pengar.