Bengt vårdar Reine med datorns hjälp

För makarna Bengt och Reine Odén förändrades livet radikalt en sommarlördag för snart tre år sedan, just när de skulle åka på semester.

Bilen stod så gott som färdigpackad utanför dörren, på måndagen skulle de båda ge sig av till Lissabon och världsutställningen där. Bengt Odén satt i godan ro och läste tidningen medan hans fru Reine gick ner i källaren för att hämta potatis. Men Reine och Bengt kom aldrig till Lissabon. En hjärnblödning satte stopp för resan. Det blev istället ambulans till sjukhuset i Borås. Reine Odén är sedan dess halvsidigt förlamad. Rullstolen får bära henne när hon ska längre sträckor. Inomhus kan hon ta sig fram med rullator. Och i farstun tränar hon, med stöd av maken, att gå upp och ner för trapporna.

Det var inte bara planerna på att resa till Lissabon som stäcktes. Hela livsföringen fick läggas om. Både Bengt och Reine var vana vid att röra sig mycket med timslånga promenader varje dag. Båda har idrottat som unga. Bengt var brottare »på medelnivå«, medan Reine spelade handboll i svenska landslaget.

Visst är Reine Odén den mest drabbade. Men också Bengt fick sin beskärda del av kakan. Nu var han plötsligt bunden till hemmet. Trots att han själv är frisk kan han inte utan vidare ta sig en promenad. Och hur tar man hand om en ofärdig hustru när man tidigare själv varit föremål för omsorgerna?

– Jag minns första dagen sedan du kommit hem från sjukhuset, säger han till sin fru samtidigt som han berättar för oss. Jag skulle hjälpa dig upp ur sängen, och tog tag i armen på dig och bara drog.

Visst tål det att skrattas åt så här efteråt. Men då var sorgen och vreden närmare till hands.

För Bengt Odén kom Action som en räddande ängel.

Bildtelefonen uppkopplad
Dzzp. Från datorn kommer samma ljud som när man sätter på en teve. Bilden tonar fram och vi ser ett kvinnoansikte framför oss. Bildtelefonförbindelsen är uppkopplad.

»Hej Barbro«, säger Bengt Odén till sin vän på andra sidan datorskärmen. Jag hälsar också – det är faktiskt andra gången denna dag som jag pratar med Barbro Gustafsson via bildtelefon. Förra gången var i Hultahuset på Tranderedsgatan i Borås. Då var det Fredrik Erberg som sa »Hallå, Barbro«.

Där, i Hultahuset, sitter Fredrik Erberg och hans kollega Paul Svensson. De är de båda spindlarna i (telefon)nätet i Trandareds kommundel i utkanten av Borås. I nätet finns också fem familjer, hemtjänsten, primärvården och några till. Alltihop ingår i Action, en engelsk förkortning som i svensk översättning blir ungefär Anhörigvårdare som använder telematikhjälpmedel för att tillgodose äldre personers behov.

Bengt Odén och Barbro Gustafsson har pratat färdigt för den här gången. Bengt »lägger på« – han trycker på en knapp och Barbro Gustafssons bild tonar bort. De brukar talas vid då och då. Det är en av Actionprojektets idéer: att anhörigvårdarna ska ha lätt att ta kontakt och på så sätt vara ett stöd åt varandra.
Bildtelefonen är förstås det mest iögonenfallande inslaget i Action, men inte det enda och kanske inte ens det viktigaste.

Utbildning och kontakt
I datorn ryms inte bara möjligheter att ringa till sina kompisar, de andra anhörigvårdarna och till vårdcentralen och hemtjänsten. Där finns också lager på lager med utbildnings- och instruktionsmaterial, sammanlagt mer än 3000 skärmsidor. Där finns det mesta från lyftteknik till hur den sjuka påverkas psykiskt av sin sjukdom.

För Bengt Odén var det en aha-upplevelse. Han fick djupare psykologiska insikter och förstod de skiftningar i humöret som drabbade hans fru. Han lärde sig att hjälpa henne upp ur sängen utan att skada sin egen rygg.

Och han fick möjlighet att fortsätta och utveckla sin stora hobby: aktierna. Nu behöver han inte gå till banken för att handla med dem, det går bra att använda datorn till det. Den duger till mer än bildtelefon och uppslagsverk. Internet har blivit en del av Bengts vardag.

– Jag hade ju aldrig sett en dator på nära håll förut, jag fyllde i alla fall 80 härom året, säger han. Men det gick verkligen fort och behändigt att lära sig hur det hela fungerar.

Actionprojektet byggde från början på att man skulle använda TV:n som bildkälla. Till den kopplades en fjärrkontroll som skulle styra både bildtelefon och instruktions- och uppslagssidor.

I de andra länderna som ingår i Action använder anhörigvårdarna nästan genomgående tv som bildmedium. Men i Sverige har det blivit datorer för hela slanten.

Kommer lite närmare
Bildtelefonen kommer också väl till pass i kommunikationerna mellan vårdgivare av olika slag och de sjuka och anhöriga. Genom att se den sjuka är det lättare att bilda sig en uppfattning om vad som felas.

– Ja, vi kommer varann lite närmare när vi kan titta på varandra genom telefonen, säger (via bildtelefon) undersköterskan Marie Louise Karlberg, som arbetar på en dagenhet för dementa.

Hennes kollega Annette Claesson har haft tillgång till bildtelefonen sedan i november förra året. Hon använder den varje dag.

– Det är jättebra om man till exempel ska visa nya hjälpmedel, säger hon.

Lennart Magnusson är projektledare för Action. Han pekar på risken med alla projekt där ny teknik är inblandad: att det mer blir en teknikernas lekstuga än något som är användbart för brukaren.

– På det sättet tycker jag att Action är speciellt, eftersom vi faktiskt hela tiden utgår från ett brukarperspektiv.

Lennart Magnusson framhåller att tekniken varit till stort stöd för de anhöriga. Men minst lika stort stöd har det varit att träffa andra som befunnit sig i samma svåra situation som man själv.

– Jag tycker faktiskt att socialtjänsten och sjukvården borde erbjuda de här tjänsterna tidigare än vi gör nu, innan anhörigvårdarna blir så slitna att de själva blir sjuka.

Det är, framhåller han, ingen stor kostnad. Att hålla en familj med dator med tillgång till bildtelefon, Internetuppkoppling och tillgång till det stora utbildnings- och informationsmaterialet kostar inte mer än 1 500 kronor i månaden.

– Det är billigt för den stora nytta vi har av Action, sammanfattar Lennart Magnusson.