Beroende behöver inte vara negativt

Att åka till sjukhuset var åttonde vecka för att under ett par timmar få behandling mot sin reumatiska sjukdom kan för patienten betyda frihet och avkoppling.

De nya läkemedel mot bland annat reumatoid artrit, ra, som används sedan cirka tio år innebär att många patienter har kunnat minska den »gamla« behandlingen betydligt.

I stället för en hel hög tabletter flera gånger om dagen får nu många patienter intravenösa infusioner eller ger sig själva subkutana injektioner. För dem som får infusioner innebär det att de tillbringar ett par timmar var åttonde vecka på Spenshult i Halland, ett specialistsjukhus för patienter med reumatiska sjukdomar.

Där möter en del av dem sjuksköterskan Ingrid Larsson, som också är doktorand vid Hälsohögskolan i Jönköping. Hon undrade om inte den intravenösa behandlingen gör patienten väldigt beroende av sjuksköterskan. Vad det i så fall innebär bestämde hon sig för att ta reda på och intervjuade 20 patienter, dock inte sina egna, om hur de uppfattar beroendet.

Det som överraskade henne mest var att patienterna uppfattade det som en frihet att få dropp. Med den nya behandlingen slapp de hålla reda på alla mediciner och passa tider hela tiden, berättar hon. Patienterna hade inte reflekterat över att de skulle ha blivit beroende av sjuksköterskan.

– De tittade på mig som om jag var konstig och sa: »Men jag bestämmer ju.« Och så är det, berättar Ingrid Larsson. De kan bestämma, eller åtminstone påverka, en hel del runt behandlingen: När de ska komma, vilken dag, för- eller eftermiddag, om de vill ha eget rum eller få droppet i sällskap med andra.

Patienterna berättade att det var skönt att vara igenkänd, att känna sig som en individ, när de kom för sina infusioner. Att regelbundet få möta en sjuksköterska som kan reumatologi och kan hantera läkemedlen och infusionerna innebar en trygghet och de kände sig väl omhändertagna.

Patienterna lärde också känna varandra och kunde utbyta tips om sådant som rörde sjukdomen eller behandlingen, vilket de också tyckte var positivt.

Den påtvingade »egna tid« som patienterna fick under tiden infusionen gick in, uppfattades välgörande. De kunde inte göra något annat än att läsa eller bara koppla av, vilket var skönt.

Många beskrev också miljön, sjukhuset och omgivningarna som energigivande och att turen till sjukhuset i Spenshult blev som en utflykt.