Biverkningar upptäcks lättast av sjuksköterskor

Bäckström M, Mjörndal T & Dahlqvist R. Spontaneous reporting of adverse drug reactions by nurses. Pharmacoepidemiology and Drug Safety 2002; 11:647-650.

Bakgrund: Det är ett välkänt faktum att biverkningar av läkemedel utgör ett problem inom läkemedelsområdet. Läkemedelsbiverkningar är en vanlig orsak till inläggning på sjukhus, inte minst bland äldre. Spontanrapportering av läkemedelsbiverkningar är fortfarande en av de mest effektiva metoderna för att upptäcka nya och allvarliga biverkningar.

I Sverige har personer med förskrivningsrätt av läkemedel skyldighet att rapportera misstänkta biverkningar till den nationella läkemedelsmyndigheten. Internationellt har försök gjorts att öka rapporteringen genom att uppmuntra andra grupper än framför allt läkare att rapportera biverkningar. I England genomfördes en studie varvid sjuksköterskor fick rapportera biverkningar som ett komplement till ordinarie rapportering från läkare. Under studieperioden (14 månader) rapporterade sjuksköterskorna tre gånger fler misstänkta biverkningar än läkarna.

Syfte: Att studera biverkningsrapporteringen till kvantitet, kvalitet och medicinsk betydelse när en ny personalkategori (sjuksköterskor) fortbildas för och uppmanas till rapportering.

Metod: Under en 12-månaders period fick sjuksköterskor vid två geriatriska kliniker fortbildning om äldre och läkemedel samt farmakologiska aspekter ur en åldrande befolknings synvinkel. Fortbildningen omfattade 24 lektionstimmar. Rapporterna granskades med avseende på allvarlighetsgrad, rapporterat läkemedel, typ av reaktion (a eller b, det vill säga farmakologisk eller immunoallergisk reaktion). Jämförelser mellan biverkningsrapporteringsfrekvens, biverkningskvalitet och nyhetsvärde gjordes mellan de studerade klinikerna respektive för studieperioden. En jämförelse gjordes även mellan studieklinikerna och rapporteringen från geriatrik i övriga landet under perioden. En enkätundersökning genomfördes bland sjuksköterskorna för att belysa deras attityder till att rapportera biverkningar.

Resultat: Under studieperioden inkom totalt 18 biverkningsrapporter med sammanlagt 22 rapporterade biverkningar. Sju av dessa klassificerades som allvarliga och alla var av typ a. Från de två deltagande klinikerna inkom under motsvarande tidsperiod föregående år endast två rapporter. Det avgörande för sjuksköterskornas beslut att rapportera eller inte rapportera var om reaktionen var allvarlig och om det var ett nytt läkemedel eller inte.

Slutsats: Spontanrapportering av biverkningar är en av de mest kostnadseffektiva metoderna för att upptäcka nya och allvarliga biverkningar. I denna undersökning rapporterade de deltagande sjuksköterskorna 22 misstänkta biverkningar under 12 månader, jämfört med totalt 21 biverkningar från femtio andra geriatriska kliniker i landet. Om man överför dessa siffror till att gälla alla geriatriska kliniker i Sverige skulle det betyda cirka 900 nya biverkningsrapporter, inklusive 300 allvarliga.

Även om det totala antalet rapporterade biverkningar var litet, visar denna undersökning en kraftig ökning av rapporterade fall och att sjuksköterskor mycket väl kan spela en viktig roll i arbetet med att upptäcka och rapportera läkemedelsbiverkningar.

Finansiering: Delfinansierades av Landstingsförbundets läkemedelsprojekt.

KOMMENTAR:

”Sjuksköterskan har en viktig roll som biverkningsrapportör”

Bäckströms studie är banbrytande för att öka möjligheten till en förbättrad läkemedelsövervakning i Sverige i framtiden.

Författaren har i en interventionsstudie studerat två geriatriska klinikers rapporteringssituation i Norrlandsregionen. Interventionen bestod i att ge sjuksköterskorna adekvat utbildning och utvärdera värdet av denna yrkesgrupps roll i att förbättra och öka antalet biverkningsrapporter. Man har undersökt rapporteringsfrekvensen före och under studietiden samt jämfört denna med 50 andra geriatriska kliniker i Sverige. Vidare har författaren utvärderat kvalite-ten på rapporterna genom att jämföra orsaksbedömningen av rapporterna avseende allvarlighetsgrad, typ av reaktion och nyhetsvärde.

Det skulle vara intressant att utvärdera de kvalitativa aspekterna ytterligare genom att jämföra dessa variabler med de övriga geriatriska klinikernas, samt att i en uppföljande studie utvärdera om rapporteringsbenägenheten kvarstår efter studiens slut.

En begränsning i studien är att den enbart gäller geriatriska kliniker, där rapporteringsfrekvensen inte ligger i topp. Värdet av denna studie kan dock inte nog betonas för den fortsatta utvecklingen inom farmakovigilans (övervakning och uppföljning av läkemedelsbehandling, särskilt biverkningar och andra risker) i Sverige.

Sjuksköterskan är den person som står närmast patienten i vårdkedjan och som har möjlighet att först observera symtom. Det är också till denna patienten först vänder sig med sina besvär.

En ytterst viktig del att beakta när sjuksköterskan involveras som rapportör av läkemedelsbiverkningar är att utbildningen behöver utvecklas och förstärkas inom såväl farmakologi som farmakovigilans för sjuksköterskekåren. Detta område måste stärkas inom både sjuksköterskeprogrammet och specialist-
utbildningarna för sjuksköterskor. Vi får inte glömma att läkemedelsbehandling är ett av våra viktigaste instrument för att behandla symtom och sjukdom i dag.

I paritet med detta bör vi som sjuksköterskor utveckla vårt farmakologiska tänkande så att vi kan bidra till minskat lidande, bättre säkerhetsövervakning av läkemedel och minskade kostnader inom sjukvården.
 
Kerstin Jorsäter-Blomgren
specialistsjuksköterska och med lic,
institutionen för vård och folkhälsovetenskap vid Mälardalens högskola och doktorand vid institutionen för laboratoriemedicin, Huddinge universitetssjukhus