Blivande distriktssköterskor: Det roligaste jobb man kan ha

Tre sjuksköterskor från Flen vikarierade på samma vårdcentral och bestämde sig för att bli distriktssköterskor. Med halva utbildningen bakom sig är de ännu mer övertygade om att de har valt rätt.text kaj nyman foto pernille tofte

Det är verkligen grädden på moset! Annelie Ådin är helt klar över varför hon vill bli distriktssköterska. De ett och ett halvt år hon vikarierat i jobbet är den roligaste tiden hon haft som sjuksköterska.

– Jag har arbetat som sjuksköterska i sex år, först på en avdelning på Nyköpings lasarett och sedan på akuten på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm. Jag undrade ofta hur det gick för våra patienter sedan, när de inte var kvar hos oss. Jag saknade helheten, säger hon.

Vi träffas på en restaurang i utkanten av Flen. Annelie Ådin, Cecilia Örtegren-Jonsson och Lena Olsson är mitt uppe i sin utbildning till distriktssköterska. Just nu praktiserar de på varsin barnavårdscentral. Alla tre har också vikarierat som distriktssköterskor på vårdcentralen i Flen.

Halvvägs igenom utbildningen har de tre blivit om möjligt ännu mer övertygade om att det är det roligaste sjuksköterskejobb man kan ha.

Hur motsvarar då utbildningen deras förväntningar? Lena Olsson tycker att den teoretiska utbildningen när det gäller äldre patienter bekräftar det de mött i verkligheten. Alla tre har ju jobbat länge i vården, också innan de blev sjuksköterskor, och en stor del av deras patienter har varit äldre. Men när det gäller barn känner de sig mer som noviser, trots att alla tre själva har barn.

– Det var nästan lite skrämmande när jag skulle gå in på barnavårdscentralen, säger Annelie Ådin. Jo, jag har arbetat med sjuka barn tidigare, det gjorde vi också under vår praktik under grundutbildningen. Det nya nu är att arbeta med friska barn.

Lena Olsson tycker sig dock vara lyckligt lottad: hon går tillsammans med en distriktssköterska med 15 års erfarenhet av barnhälsovård. Visst är Lena novis, men hon lär sig väldigt mycket av sin handledare.

De ser också framför sig hur den avancerade hemsjukvården kommer att bli en allt större arbetsuppgift för distriktssköterskorna.

– De äldre distriktssköterskorna är inte så vana vid det, konstaterar Annelie Ådin.

Lena Olsson understryker att distriktssköterskan går in i en annans hem. Hon måste ha respekt för den enskilda människan och hans behov på ett helt annat sätt än vad man har i slutenvården, där patienten kommer till sjukhuset.

– Det gäller helt enkelt att vara mer flexibel, säger hon.

Lena Olsson tycker att det, trots omständigheterna, är mycket givande att arbeta i palliativ vård. Man ger mycket och får mycket tillbaka. Också när det gäller de här arbetsuppgifterna har utbildningen gett mycket kunskap.

De tre är överens om att det är viktigt med distriktssköterskornas områdesansvar. De pratar mycket om det med sina handledare under praktikperioderna.

– Man blir en viktig person för sina patienter, inte bara distriktssköterskan vilken som helst. Vi bygger upp ett förtroende hos våra patienter.

Det hindrar förstås inte att distriktssköterskor på en vårdcentral hjälps åt, trots att en har huvudansvaret för ett visst distrikt.

– Ibland kan man faktiskt behöva slippa en krävande patient som man ser fem dagar i veckan. Då är det skönt med lite avlösning, säger Annelie Ådin.

Cecilia Örtegren-Jonsson säger att det också kan vara bra att ta råd av en kollega, man kanske behöver byta vårdstrategi.

Däremot tycker de inte att det är så viktigt med områdesansvaret i det förebyggande arbetet. Det är bättre att en ägnar sig åt diabetesvården, en annan åt allergimottagningen och en tredje och fjärde åt rökavvänjningen och viktgrupperna.

Eftersom distriktssköterskorna i Flen har områdesansvar är de inte knutna till någon särskild läkare. Deras erfarenhet från vikariaten och praktikperioderna är att kontakten med läkarna fungerar bra. De är tillgängliga och – framför allt – de har stort förtroende för det distriktssköterskorna gör. Däremot är det besvärligt att det råder brist på allmänläkare.

Ser de på sig själva som generalister eller specialister? Frågan är ny för dem, de har inte haft den uppe under utbildningen och inte heller diskuterat den med sina handledare. Men efter lite funderande kommer Lena Olsson fram till att det ju är en specialistutbildning; alltså är de specialister.

– Vi är en egen profession som arbetar i familjer och deras hem. Där handlar det mycket om helhetssyn, integritet och självbestämmande. Vi måste ha bred kunskap för att möta människor med olika behov.

Lena Olsson pekar också på distriktssköterskornas förskrivningsrätt.

Cecilia Örtegren-Jonsson beskriver distriktssköterskans arbete med orden »frihet under ansvar«. Men kan inte ansvaret bli för tungt?

– Nej tvärtom, det är inspirerande, säger Lena Olsson.

Och Annelie Ådin fyller på:

– I slutenvården är det någon annan som tar över när kvällspasset är slut. Här är det jag som har ansvaret: det jag inte gör blir inte gjort. Samtidigt vet jag vad som är gjort och inte.

– Att vara distriktssköterska är verkligen »grädden på moset« för en sjuksköterska! säger hon.