Bootcamp för ett liv värt att leva

På avdelning 369 vårdas patienter med svåra självskadebeteenden. Hit kommer människor från hela landet med tunga erfarenheter av suicidförsök och tvångsvård. "Behandlingen är tuff och intensiv och kräver mycket av både patienter och personal", säger psykiatrisjuksköterskan Alexander Marteleur.

En blek vintersol lyser in genom fönstret och får den grönmönstrade vaxduken på bordet att blänka. Längs väggarna sitter fantasifulla pärlplattebilder. Den kreativa lilla verkstadshörnan är viktig för patienterna på avdelning 369.

– De har sina egna krislistor för vad de ska ta till när känslorna börjar svaja. Det kan ofta vara att lyssna på musik, virka eller göra en pärlplatta. Pärlplattor är en väldigt bra distraktion, man är i nuet och fokuserar på nästa pärla, säger sjuksköterskan Anna Lundh.

Här finns inga långa korridorer, färgerna är milda och inredningen lugn. Pingisbord och bekväma sitthörnor ger en närmast hemtrevlig känsla. Men så är avdelning 369 inte heller vilken sjukhusavdelning som helst – här i psykiatrihuset på Östra sjukhuset i Göteborg finns sedan fyra år landets första högspecialiserade enhet för patienter med svårbehandlat självskadebeteende. Sedan årsskiftet tar enheten dessutom emot patienter från hela landet. Eftersom det inte funnits något föregångare i landet har personalen drivit utvecklingen av vården för sin patientgrupp.

– Vi har lärt oss hur mycket som helst sedan starten, till exempel hur mycket förarbete som behövs för att få ordning på patientens nätverk och se till att det finns ett fungerande omhändertagande när patienten kommer hem, säger Kajsa Sjöberg som är psykiatrisjuksköterska och vårdenhetschef.

De som kommer till oss är patienter med stor suicidrisk, som hankar sig fram.

Alexander Marteleur, psykiatrisjuksköterska

Patienter med komplex problematik

Avdelningen har tio dygnet runt-platser. Gemensamt är patienternas livshotande självskadebeteende, men såväl diagnoser som funktionsförmåga kan variera. Här får de individanpassad, frivillig behandling under trygga omständigheter.

– De som kommer till oss är patienter med stor suicidrisk, som hankar sig fram i tillvaron efter att ha varit både i öppenvården och slutenvården, många har även erfarenhet av tvångsvård, konstaterar Alexander Marteleur, som är psykiatrisjuksköterska.

– Självskadebeteende är ingen egen diagnos, men patienterna kan ha många bakomliggande diagnoser, inte sällan i kombination. Det kan handla om till exempel autism, ptsd och emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Så problematiken är väldigt komplex, säger han.

Patienterna är ofta mycket motiverade men samtidigt rädda, menar Kajsa Sjöberg.

– De ser behandlingen här som sin sista chans, men den uppfattningen vill vi verkligen nyansera. Detta är inte slutstationen, utan en början! Behandlingen här ökar deras chanser att sedan tillgodogöra sig öppenvården hemma där de bor.

Det som utmärker avdelning 369 är det tvärprofessionella teamet som består av psykiatrisjuksköterskor, specialistskötare, behandlingsassistenter, psykologer, kuratorer, dietist, fysioterapeut, arbetsterapeut och överläkare. Dessutom finns funktionen peer support, det vill säga stödpersoner med egna erfarenheter av självskadebeteende. Behandlingsmetoden man lutar sig mot är dbt – dialektisk behandlingsterapi – som är sprunget ur kognitiv beteendeterapi och har fokus på färdigheter för att hantera känslor.

– Det unika här är att all personal oavsett profession har goda kunskaper i dbt och hela tiden arbetar utifrån det. Vi har ett holistiskt perspektiv där vi ser hela patienten, och man skulle kunna säga att det komplexa är vår specialisering, säger Alexander Marteleur.

Sjuksköterskornas roll är att ansvara för patientens somatiska omhändertagande, administrera läkemedel och hantera de kroppsliga konsekvenserna av självskador. Olika typer av vårdbedömningar görs också primärt av sjuksköterskorna, i samråd med läkare:

– Någon patient kan ha ont i magen – behöver jag ringa läkare? En annan verkar väldigt orolig, behöver övervakningsgraden höjas? Det handlar ofta om psykiatriska bedömningar, som också blir en balansgång mellan det faktum att patienterna är här frivilligt men att vi samtidigt har ett ansvar för att det inte uppstår situationer som kan vara farliga för dem eller för oss som personal, säger Anna Lundh.

Inga förväntningar på symtomfrihet

Om dbt är det paraply som alla i personalen jobbar under finns det ett antal olika behandlingsspår som man individanpassar utifrån patientens mål, behov och funktionsförmåga. Behandlingsperioden är i regel 18–20 veckor, men det finns ingen förväntan på att patienten därefter ska vara symtomfri. Snarare ligger fokus på att förstå den funktion som självskadebeteendet har, behandla utlösande triggers och att patienten får lära sig strategier som gör att de livshotande självskadorna minskar.

Färdighetsträningen är hjärtat i behandlingen, pågår dygnet runt och kan handla om att fokusera på sina andetag, tvätta ansiktet i kallt vatten eller sortera något i färgordning. Personalen coachar och använder sig också av sina egna erfarenheter när det gäller att reglera känslor och stå ut i kris.

– När känslorna börjar rusa tappar vi kontakten med vårt förnuft – så är det för oss alla. Om en patient börjar få en hög stressnivå, brukar jag berätta om hur jag själv försöker hantera stark stress – att andas lugnt och tänka att det här är en känsla jag har just nu, men jag är inte mina känslor, lika lite som jag är mina tankar. Försöka träna sig i att kliva ur sig själv en stund och titta på den där känslan utifrån. Det är absolut inte lätt, men det är en färdighet som går att träna upp, säger Anna Lundh.

Den individuella terapin syftar till att hjälpa patienten att förstå det som utlöser självskadeimpulserna. Behandlingen är uppdelad i fyra olika behandlingsspår där respektive patient går det ”spår” som är mest lämpat utifrån egen förmåga och självskadebeteendets funktion. Ett av spåren är dbt-pe, som innebär att patienten har obearbetade trauman som triggar självskadorna. En del av den behandlingen går ut på att patientens berättelse spelas in och sedan lyssnar man på den tillsammans, tills reaktionerna inte längre styr ens liv.

– Att gång på gång behöva exponera sig för det jävligaste man varit med om är naturligtvis hemskt, men om man får göra det i en trygg och varm miljö ökar chanserna att gradvis kunna hantera de värsta känslorna. Traumabehandlingen är mycket tuff och intensiv och ställer höga krav på både patienten och personalen, säger Alexander Marteleur.

Jack Pheiffer vet precis vad det innebär. Han befinner sig just nu i eftervårdsfasen, och har under sin behandlingstid också genomgått traumabehandling. Något som han beskriver som det värsta han upplevt i hela sitt liv, förutom det ursprungliga traumat:

– Att gå tillbaka till händelsen är som psykisk tortyr, jag kunde inte sova, inte gå en hel dag utan att bryta ihop. Men tack vare terapeuten fick jag hjälp att bearbeta det som plågade mig. Dessutom fanns personalen där hela tiden och hjälpte mig att träna på mina färdigheter. Utan dem hade det inte gått.

Jag hade nog inte levt i dag om jag inte fått komma till 369:an.

Jack Pheiffer, patient

Tidigare trodde Jack att han var ett hopplöst fall, att traumat hade förstört honom för livet. Sedan 13-årsåldern har han åkt ut och in i slutenvården och han har flera suicidförsök bakom sig. I dag är han 20 år och har andra strategier att ta till när känslorna börjar rusa. Även om han kommer upp i varv, kan han numera hantera det.

– Min viktigaste strategi är nog den som jag kallar ”bryt och byt”. Då går jag till gymmet, tar en promenad eller sticker hem till en kompis. Det är fortfarande skittufft, men skillnaden är att jag i dag kan hantera det.

Jack Pheiffer har sin egen lägenhet med boendestöd, och pluggar på folkhögskola med siktet inställt på att jobba på ett ställe som detta.

– Jag trodde aldrig att mitt liv skulle kunna fungera så bra som det gör nu, och jag hade nog inte levt i dag om jag inte fått komma till 369:an, säger han.

För Kajsa Sjöberg, Alexander Marteleur, Anna Lundh och deras kollegor är verksamheten fortfarande i utveckling, där feedback från patienterna hjälper dem framåt. Samtidigt har de lyckats bygga stabilitet med en rutinerad och trygg sjuksköterskegrupp, något som gör det lättare att rekrytera nya kollegor.

– Sjuksköterskor är generellt skeptiska till att arbeta med vår typ av patienter, för de är vana vid att vården inte kan hjälpa dem. Men här visar vi att det är fullt möjligt, säger Alexander Marteleur.

Patienterna å sin sida uttrycker förvåning och tacksamhet över att de får hjälp av personer som både kan och vill jobba med just deras problematik. Och många av dem som remitterar hit blir häpna över den förändring som deras patienter uppvisar, menar Kajsa Sjöberg:

– Patienter som tidigare bara vårdats under tvång och inte kunnat ta emot medicin frivilligt, kan nu hantera det. De kommer frivilligt, de jobbar på sina krisfärdigheter och sätter ord på sina känslor. Andra patienter klarar av att bo hemma och fortsätta psykoterapi i öppenvårdsformat och börja studera, vissa klarar till och med av att läsa på universitetet eller börja jobba. Och trots att behandlingen här är som ett bootcamp, så är det ett bootcamp för ett liv värt att leva.