Börja diskutera prioriteringar

Med boken Att hushålla för rättvisa vill Susanne Waldau få igång en diskussion kring prioriteringsfrågorna. »Med risk för att få kritik från alla utbrända så har vi historiskt och globalt sett ett fantastiskt utgångsläge«, säger hon.

Susanne Waldau vill med sin bok visa att det går att ta itu med prioriteringsfrågorna. Den sammanfattar hennes mångåriga arbete med just prioriteringsfrågor, först som journalist, sedan som tjänsteman på hälsoenheten i Västerbottens läns landsting, där hon arbetar sedan sex år tillbaka, och som doktorand på institutionen för folkhälsa och medicin i Umeå.

Boken, vars titel är preliminär, finansieras av Prioriteringsdelegationen. Den är tänkt som ett diskussionsmaterial och har en diger litteraturlista.

– När man pratar om prioriteringar så blir det ofta en fråga om vad vi ska sluta göra. Men prioriteringsutredningen talar tvärtom om vad vi måste göra först och främst. Vilka aspekter av mänskliga behov ska betjänas? Varför? Av vem? Vad är ändamålsenligt? Trots att det gått flera år sedan prioriteringsordningen fastställdes har arbetet fortfarande knappt börjat, konstaterar Susanne Waldau.

Enligt who finns en potential av oupptäckta möjligheter inom hälso- och sjukvården i Sverige. Med befolkningens relativt goda hälsa, ett jämlikt finansierat system och internationellt sett mycket stora resurser per invånare skulle vi kunna få ut mer hälsa och jämlikhet för pengarna.

– Den rådande ojämlikheten kan minska med ökad medvetenhet och aktiv vilja. Vi måste skapa styrsystem som gör att den politiska viljan till förändring också märks i sjukvården. Och vi måste fråga dem som har det sämst, de som inte hörs. Det är ju ingen styrningsuppgift att stödja de självbärande, att förstärka redan starka krafter, säger Susanne Waldau.

Hon berättar att Västerbottens läns landsting bedrivit ett förändringsarbete där man granskat områden med underförsörjda behov. En effekt är att mycket av det som verkar vara stora berg blir små hinder som går att hantera och satsningarna handlar i allmänhet inte om några stora summor. Oftast handlar det om att tänka, förhålla sig och arbeta annorlunda.

Statustänkande hindrar
I boken beskrivs förändringsarbetet närmare och hon rekommenderar just det kapitlet för dem som söker enkla redskap färdiga att använda.

Men det finns en rad institutionella hinder mot en effektiv förnyelse med full kraft.

– Ett hinder är vad som ger status. Biomedicinsk teknologi och forskning ger hög status men det ger inte samma status att jobba i primärvården eller med palliativ vård. Ett annat hinder är att vården fortfarande präglas för mycket av akutsjukvårdens kultur. Och den byråkratiska modell som hittills använts som utgångspunkt för styrning är inte ändamålsenlig. 

Susanne Waldau tror att både politiker, administratörer, den medicinska professionen och övriga i vården känner osäkerhet om ansvars- och arbetsfördelningen i den förändringsprocess som prioriteringsarbetet innebär.

Kan processledning
Processledning är något man måste lära sig. Sjuksköterskor organiserar vårdprocessen och det är de som har drivit vårdens kvalitetsarbete, medan läkarna i hög grad ställt sig utanför, enligt Susanne Waldau. Det har gjort sjuksköterskorna tränade i processledning, en kunskap de borde kunna använda i prioriteringsarbetet, som konsultativa gruppledare.

– Hela personalstyrkans kompetens måste tas tillvara. Rikedomen på erfarenhet och kunskap omfattar flera hundra tusen människor och det finns en stor nyfikenhet och lust att lära. Vi behöver ta oss ur den kollektiva depression som vi inom sjukvården befinner oss i. Alla aspekter är viktiga. Därför hänvisar jag i boken till ett myller av människor och därför ska det finnas mångfald i styrsystemen.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida