Brister i dokumentationen
Den dementa och svårt sjuka 80-åringen hade inte kunnat svälja på flera dagar då han uttorkad kom till sjukhuset, där han senare avled. På sjukhemmet saknades dokumentation, men man ansåg att hans vätske- och näringstillförsel varit normal.
Den 80-åriga mannen led av en demenssjukdom, diabetes, hjärtsjukdom och hjärtflimmer, hade drabbats av proppar i hjärnan och troligen också i njurar och lever som lett till sämre funktion i dessa organ. Mannen led dessutom av smärtor och behövde hjälp med det mesta.
Efter en sjukhusvistelse, föranledd av den försämrade hjärtfunktionen, fick han plats på ett gruppboende för dementa. Men efter ytterligare en sjukhusvistelse var han för sjuk för att återvända dit, och flyttades i stället till ett sjukhem för fortsatt vård.
80-åringen kunde varken gå, äta eller dricka själv, och var dessutom både avförings- och urininkontinent.
Mannens försämring fortsatte och han lades efter två veckor in på sjukhus med symtom på hjärtsvikt. Han avled två dagar senare.
Mannens son anmälde den patientansvariga sjuksköterskan och verksamhetschefen till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Sonen skrev att pappan fick kraftigt vätskedrivande medicin mot sina kramper och smärtor i benen och att hans väninna, som besökte honom flera timmar varje dag, oroades över hans bristande födo- och vätskeintag.
Personalen försäkrade henne dock att 80-åringen åt och drack tillräckligt under frukostarna.
Då sonen själv besökte pappan tre dagar före dennes död fann han honom i sängen, gestikulerande med glasartad blick, mycket mager, utan talförmåga, och det gick inte att få någon mental kontakt med honom.
Dagen därpå var pappan ännu sämre, han gurglade och tog sig för magen. Sjuksköterskan kallade på jourhavande läkare som upptäckte att 80-åringen hade ett vikt lakan hårt lindat om magen, enligt personalen för att han inte skulle kunna riva av sig blöjan.
Läkaren sa till att lakanet skulle bort, skrev remiss till sjukhuset och beställde ambulanstransport. På sjukhuset såg man genast att mannen led av uttorkning, magsmärtor och stopp i halsen. Han hade inte kunnat svälja något de senaste dagarna.
Halsen rensades och man satte in dropp och smärtlindring.
Sonen hävdade att man på hemmet där pappan hade vistats varken hade kontrollerat vad han åt och drack eller om han kunde svälja. Dropp sattes inte in och han fick inte tillräcklig smärtlindring.
Den patientansvariga sjuksköterskan skriver i sitt yttrande till nämnden att patienten fick näringsdryck till alla måltider eftersom han hade svårt att få i sig maten.
Man förde också vätskelistor och de dagar då hon tjänstgjorde var dryckesintaget inte så lågt att det var aktuellt att diskutera med läkare och anhöriga om insättning av dropp. Eftersom vätskeintaget inte var lågt sparades inte vätskelistorna.
hsan konstaterar att det i patientens omvårdnadsjournal helt saknas uppgifter om hans behov av smärtlindring och vilka åtgärder som vidtagits under de två veckor han vistades på hemmet.
Dokumentationen visar inte hur mycket näring och vätska den dementa och svårt sjuka 80-åringen fick i sig och eftersom uppgifter om vården i övrigt också saknas går det inte att reda ut hur hårt lakanet satt och varför det inte fanns några andra alternativ.
Genom den bristfälliga journalföringen har patienten riskerat att gå miste om den vård och behandling som hans tillstånd krävde och som han hade rätt till, skriver nämnden. Verksamhetschefen hade det övergripande ansvaret för att se till att det fanns rutiner för en god och säker vård. Det innefattar också rutiner för journalföring. Eftersom sådana saknades på hemmet ger nämnden henne en erinran.
Den patientansvariga sjuksköterskan har inte följt gällande bestämmelser om dokumentation, skriver ansvarsnämnden och ger även henne en erinran. Verksamhetschefen har överklagat beslutet till länsrätten (hsan 2510/98:a4).