Bygger livlina för drogberoende

Nolltolerans och moralism förstör i vården av "brukare", anser Berne Stålenkrantz.

Jag tröttnade på dem som ansåg att vi inte skulle få äga våra egna frågor”, säger exfotografen och brukaren Berne Stålenkrantz om sin kamp för patientperspektiv i narkomanvården.?

Det är tidig förmiddag och i Svenska brukarföreningens, SBF, lokaler i centrala Stockholm har alla ännu inte hunnit komma in. Bredvid ingången sitter två foton på väggen, under dem en bricka med halvt nedbrunna värmeljus. Den ena personen heter Sandra Andersson och var tidigare projektanställd på kontoret. Den andra är tidigare riksdagsledamoten för SD William Petzäll. ?

— Vi hade precis anställt Sandra. Det hade bara hunnit gå några veckor när hon gick bort. William sökte hela tiden hjälp, men fick beskedet att han var tvungen att misslyckas innan han skulle få gå ett program. Jag fick höra samma sak 20 år tidigare. Skillnaden var att jag var fast i heroinet. William höll på med tabletter, säger grundaren och ordföranden Berne Stålenkrantz, när han dyker upp på kontoret.??

Hans egen relation till narkotika inleddes i början på 90-talet under en av hans många Thailandsresor. Vid den tiden var han en flitigt anlitad reklam- och mode­fotograf och reste ofta till sydligare breddgrader i jobbet, bland annat för stora modemagasin som Vogue. ?

Under en natt följde han med några kamrater på vandring upp till en bergsby. Där prövade han för första gången att röka opium. ?

— Tre månader senare injicerade jag. Jag minns att jag efter en tid ofta blev sjuk och hade influensa. Någon sa till mig att ”men fan Berne, du tänder ju bara av”. Jag förstod inte att heroinberoendet skulle smyga sig på så som det gjorde.??

En tid senare slog 90-talskrisen till med full kraft. Reklam- och modebranschen fick dra ner sina budgetar och Berne Stålenkrantz förlorade flera av sina större kunder. Samtidigt tog han allt oftare heroin.?

— Jag var helt pank och hade blivit bestulen på stora delar av min fotoutrustning. Jag vet inte hur jag tänkte, så himla dumt var det. Men eftersom jag var van vid att resa bestämde jag mig för att smuggla in 118 gram heroin. Det var meningen att pengarna skulle få mig på fötter igen.

Efter att ha blivit avslöjad på Arlanda dömdes han till 4,5 års fängelse. Åren efter frigivningen kantades av misslyckade försök att återuppta foto­karriären, återfall och nya vändor till kåken. Först efter fyra års dokumenterat missbruk och flera möten med socialtjänsten och beroendevården blev han beviljad en plats på beroendecentrums metadonprogram vid Huddinge sjukhus. En händelse som förändrade hans liv. ??

Tre år senare, 2002, såddes fröet till Svenska brukarföreningen, SBF. Brukare var det ord föreningen valde i stället för missbrukare, för att visa att det inte går att klumpa ihop individers olika problematik. Berne Stålenkrantz samlade tillsammans med några vänner in tankar och erfarenheter från brukare och presenterade dem för politiker, tjänstemän och andra.?

— Jag ledsnade på stigmatiseringen av oss som grupp, på alla självutnämnda experter och på dem som ansåg, och fortfarande anser, att vi inte skulle få äga våra egna frågor. Inom vilken annan patientgrupp tar läkaren beslut utan att personen själv får vara med och säga sitt? säger han.?

Tio år senare har föreningen blivit en viktig livlina för många brukare och en erkänd part i narkomanvårdsdebatten. SBF har bland annat agerat remissinstans åt Socialstyrelsen, socialdepartementet och regeringens missbruks­utredning, som lades fram 2011.??

Berne Stålenkrantz återkommer flera gånger till det som han menar är en ideologisering av narkomanvården. I stället för att enbart inrikta sig på behandling har nolltolerans lagt sig som en våt filt över vården. En syn som bidrar till att många personer som skulle kunna få hjälp försvinner längre ner i missbruk, prostitution och i värsta fall dör. ?

När beroendekliniker utan riskanalys skriver ut patienter från substitutionsprogram, till exempel på grund av ett missat urinprov eller ett mindre återfall, ställs frågan på sin spets, anser han.?

— Vi har en sjuksköterska från en klinik i Stockholm som brukar ringa hit. Hon förfasas över hur de tvingas behandla oss. Om man vet att en opiatberoende patient kommer att få återfall som kan innebära döden om denne blir utskriven, hur kan man då fatta det beslutet? Vi jobbar varken för eller emot narkotika, men politiska signaler kan aldrig vara viktigare än att rädda liv.??

Med metadonet till hjälp lever Berne Stålenkrantz i dag ett bra liv. Enligt honom själv är han ett bevis på att avkriminalisering fungerar. ?

— Det är inget problem att ha metadon, problemet vore om jag inte hade det. Visst kan jag känna att det är krångligt att varje dag dricka dosen, att ta med det vid resor och så vidare. Men för mig är det ett läkemedel som jag behöver för min smärta, precis som de med ryggont behöver medicin för sina krämpor.?

Trots att man i dag försöker minimera skadan genom bland annat sprututbyten och substitutionsprogram anser Berne Stålenkrantz att det fortfarande betraktas som svärord på många håll inom vården. Han skulle vilja att vårdpersonal och brukare började prata mer förutsättningslöst med varandra.??

— På grund av förutfattade meningar och moralism lägger man sig allt för ofta i sådant som inte gäller medicin eller behandling. Jag vet till exempel om fall där brukare nekats behandling eftersom kontaktpersonen på kliniken inte ansett att patientens partner varit bra. Prata inte om oss eller över oss, prata med oss i stället, säger han.