»Cheferna är ofta aningslösa«

Stress, oregelbundna arbetstider och tillgång till ångestdämpande medel gör sjukvårdspersonal till en utsatt grupp när det gäller drogberoende. Men bland arbetsgivare och fack är medvetenheten liten.

Varje gång någon från beroendekliniken i Uppsala medverkar vid ett planeringssamtal tillsammans med fack och arbetsgivare agerar parterna som om det vore första gången de konfronterades med att en anställd har missbruksproblem.

I Sverige beräknas 15 procent av männen och sex procent av kvinnorna vara alkohol- och tablettberoende. Och även om siffran inte är högre bland sjukvårdspersonal finns det inte anledning att tro att den är lägre. Sex procent av 100000 sjuksköterskor är 6000. Det går inte att sopa problemet under mattan. Trots det uppgav alla arbetsgivare inom landstingen, som besvarade en enkät om missbruk på arbetsplatsen, att »några sådana problem finns inte på vår arbetsplats«. Det berättar Einar Skott, psykiatrisjuksköterska och Lars-Håkan Nilsson cheföverläkare på beroendekliniken i Uppsala.

– Det pekar både på både aningslöshet och rädsla, säger Lars-Håkan Nilsson. Och ingen framförhållning alls. Ändå är det arbetstagare i stressutsatta yrken med god tillgång till läkemedel som tillfälligt dämpar ångest och sömnsvårigheter. Och med kunskap om vilken mängd och sammansättning som ska tas för att effekten ska bli optimal.

»Du slutar – vi skvallrar inte«
När någon bryter igenom och blir en belastning för arbetsplatsen väljer arbetsgivaren ofta att »exportera« problemet. Arbetstagaren blir omplacerad med ett »tack och adjö« och hyggliga betyg. En tyst överenskommelse: »Du slutar – och vi skvallrar inte för Socialstyrelsen.«

Arbetsgivaren måste utgå från att alla arbetstagare kan drabbas av beroende och ha fungerande rutiner för kontroll av läkemedel, anser de på beroendekliniken. Det bör föras läkemedelsjournaler över sådant som är narkotikaklassat och
dessutom bör extern läkemedelsrevision genomföras då och då.
På beroendekliniken får de alltför ofta höra att rutinerna är bristfälliga och frågar sig om arbetsgivare verkligen tar sitt ansvar på det här området.

Blandmissbruk vanligast
Beroendekliniken i Uppsala är en öppenvårdsmottagning som tar emot patienter beroende av alkohol, narkotika, eller läkemedel. Unga, gamla, kvinnor, män, arbetslösa och höga tjänstemän. De flesta är blandmissbrukare.

Enligt Lars-Håkan Nilsson är sjukvårdspersonal något överrepresenterade bland patienterna på kliniken. Och han säger att antalet sjukvårdsanställda med beroendeproblematik har ökat på senare år.

De kommer först när missbruket pågått en längre tid. Och de flesta kommer inte frivilligt utan för att de blivit upptäckta av kolleger, arbetsgivare eller av anhöriga till patienter. Mikael, som vi har kallat honom här, är en av dem. Sedan september förra året är han patient på beroendekliniken.

Mikael har varit på ett behandlingshem och går fortfarande på uppföljande träffar med an, Anonyma narkomaner. Nu är det Einar Skott som har behandlingsansvaret för honom. Under ett halvt år kommer Mikael att följa Einar som en skugga, både vid behandlingssamtal på kliniken och ute på informationsbesök.

Finns inget alternativ
För personalen på beroendekliniken är det första gången man har med en missbrukare under behandling i sitt arbete. Ett pilotprojekt, säger de, och hoppas kunna fortsätta att på det här sättet låta missbrukare konfronteras med beroende.

För Mikael finns det helt enkelt inget alternativ. Han är avstängd från sin arbetsplats, polisanmäld för stöld, och på
Socialstyrelsens tillsynsenhet ligger avgörandet om legitimationen ska återkallas.

Han talade aldrig med någon om sitt missbruk, och själv säger Mikael att han skulle ha förnekat det om någon hade tagit upp det med honom. För mycket stod på spel. Förutom avstängning, polisanmälan och indragen legitimation fanns där skammen det innebär att som sjuksköterska erkänna ett drogberoende. »En anestesisjuksköterska som missbrukar läkemedel – det är som om en präst skulle välta gravstenar«, säger han.

Särskilt ovanligt är det att kvinnor med missbruksproblem söker hjälp. Och om de gör det så är det oftast för somatiska problem eller för att de har svårt att sova. Skammen är allra störst bland kvinnorna.

Missbruk är ångest, beroende, depression. Sådant vill vi förskjuta långt från den sfär som är vår egen. Vi vill att skillnaden mellan oss och missbrukaren ska vara avgrundsdjup.
Därför vågar vårdpersonal ofta inte se att det kan vara alkohol- eller tablettberoende som ligger bakom patientens åkomma. Och ännu mindre att beroendet finns mitt ibland dem.

»Vi och dom«
– Uppdelningen i »vi och dom« är det verkliga hindret för att nå ut med kunskap om problemet, säger Lars-Håkan Nilsson.
Han anser att sjuksköterskor borde ha mer utbildning i beroendelära och att den ska komma så tidigt som möjligt i sjuksköterskeprogrammet. Innan de präglats av den »deformerade« synen att det finns ett »vi och dom« när det gäller missbruk.

– Vi har tjatat in oss på sjuksköterskeprogrammet och har fått tre timmar på vidareutbildningarna i öppen hälso- och sjukvård och barnsjukvård samt två halvdagar under vidareutbildningen i psykiatri. Däremot vill de inte ta emot oss inom vidareutbildningen i anestesi och för distriktsjuksköterskor.
Trots att man räknar med att det i var fjärde sjukhussäng ligger en patient med alkoholrelaterade skador.

De senaste årens kraftiga neddragningar inom offentlig sektor kan ha bidragit till att beroendeproblematiken ökat bland sjukvårdspersonal, tror Lars-Håkan Nilsson och Einar Skott.

– Man tar en lugnande tablett för att orka med dagen, säger Lars-Håkan Nilsson.

Men han ser en risk med att alltför mycket understryka arbetsmiljöns betydelse för missbruk och beroende.

– Det tar bort individens eget ansvar.

Tillgängligheten bidrar
För det är sällan bara en orsak till att någon super eller missbrukar tabletter. För sjukvårdspersonal har även lättheten att få tag på lugnande preparat betydelse. Det är bara att sträcka ut handen så finns den tillfälliga ångestdämparen där.

– De formligen tapetserar väggarna med beroendeframkallande läkemedel på anestesiavdelningar, inflikar Einar Skott och tillägger att kontrollen över användningen är dålig.

Mikaels arbetsgivare var tveksam till att polisanmäla stölderna av läkemedel, trots att de pågått under en längre tid.

– Om inte en sådan sak ska polisanmälas – vad ska då anmälas? frågar sig Einar Skott. Han tror att oviljan beror på oro för att brister i kontroll av hur läkemedel hanteras och förvaras ska bli uppenbara.

Att kolleger måste bry sig om varandra låter sig lätt sägas, men kan vara svårt att leva upp till. Trots det är det ändå rådet Einar Skott vill ge.

– Men, understryker Lars-Håkan Nilsson, det gäller också att klart definiera sin roll både för sig själv och för varandra. Det är chefen som har arbetsgivaransvaret och därmed ansvar för vården. Kolleger är kamrater. Svårigheten för dem är den moraliska frågan om de ska larma arbetsgivaren eller ej.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida