Cytostatika upplevs som ett överfall på kroppen

Kvinnor med bröstcancer upplever det som om behandlingen helt tar över den egna kroppen. Värst är den förstoppning som läkemedlen mot illamående orsakar.

1 december 2006

Sjuksköterskan Maria Browall har arbetat med cancersjuka i många år, men blev ändå överraskad av styrkan i kvinnornas berättelser. Inte minst av deras beskrivningar av de kroppsliga biverkningar som cytostatikabehandlingen ger.

Hon är doktorand vid Sahlgrenska akademin i Göteborg och i en av hennes studier har hon djupintervjuat 20 kvinnor, 55 år och äldre. Samtliga har behandlats med cytostatika på grund av bröstcancer.

– De upplever den som ett överfall på kroppen. De har inget att säga till om, kroppen tas över helt av behandlingen, säger hon.

Kvinnorna beskriver inte förlusten av bröstet som så svår. Att tappa håret är värre, just detta att allt ramlar av direkt.

– Vi sitter ofta och håller handen tidigare, men släpper dem lite när de är inne i behandlingen. Det är ett dramatiskt skede då vi bör vara särskilt observanta så att vi kan stötta extra mycket, säger Maria Browall.

Det patienterna upplever som allra värst är den förstoppning som läkemedlen mot illamående ger. Den kan vara oerhört smärtsam.

– Vi vet att den kommer och informerar om att det är viktigt att ta medicinerna som håller magen i gång. Men vi måste bli ännu tydligare med att de måste börja med dem innan besvären kommer.

Maria Browall inledde varje intervju med att be kvinnan fritt berätta om hur hon upplevt sin behandlingstid. När hon analyserade berättelserna framstod den process som kvinnorna går igenom som en resa; från att vara den starka i familjen, till att inte längre vara det och behöva stöd och empati från familj och vårdpersonal, fram till slutet av resan då »säcken knyts ihop« och hon känner sig stark igen, redo att gå vidare med ett omvärderat liv.

När kvinnan får diagnosen kommer oron och ångesten. Hon har stått för stabiliteten i familjen och känner att hon måste vara stark även nu, för att inte allt omkring familjen ska krackelera.

I den obalans som kvinnan upplever behöver hon främst stöd från sina nära, vilket inte alltid är så enkelt eftersom det är hon själv som har varit den starka i familjen. Här ser Maria Browall stödgrupper, framför allt för männen, som en möjlighet att hjälpa kvinnorna.

– Problemet är att männen inte går dit fast de skulle behöva. Om de kunde se på stödgruppen som ett sätt att kunna ge kvinnan det hon behöver skulle de kanske göra det, säger hon.

? En del män har inte ens berättat på jobbet om hustruns sjukdom, då blir det svårt att ta ledigt när hustrun vill och behöver det.

Från vårdpersonalen behöver kvinnorna god vård. Med det menar Maria Browall att det är nödvändigt att hitta tillbaka till empatin, som utifrån kvinnornas berättelser visat sig vara den mest grundläggande och viktiga aspekten. Kvinnorna förväntar sig att sjuksköterskorna är medicinskt och tekniskt skickliga, men det som betonas är deras empatiska förmåga.

För en del av patienterna är det viktigt att så fort som möjligt få återgå till jobbet efter behandlingen. Andra uppfattar själva frågan om de har börjat arbeta som att det förväntas av dem.

– Det är viktigt att vi förmedlar att det normalt tar tid att hämta sig efter operation och behandling och att det är tillåtet att ta sig den tiden.

Några av kvinnorna beskriver hur tidigare upplevelser och erfarenheter har bidragit till att de har tagit sig igenom sjukdomstiden: »Nu känner jag att min svåra uppväxt har hjälpt mig att klara det.«

– Det kan vara svårt, men om man bygger upp en bra relation till kvinnan kan man lättare fråga henne om tidigare svåra upplevelser, som skulle kunna hjälpa henne i denna situation.

Kvinnorna upplever 4 faser

1. Rädsla för det okända.
2. Påverkan på kropp och sinnen.
3. Styrka att komma vidare.
4. Omvärdering av livet.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida