Dålig kontroll av synbesvär
Skolsköterskan följde inte upp den 14-åriga flickans kraftiga synförsämring. Då hon drygt ett år senare undersöktes på sjukhus hade synen minskat från 0,4 till 0,04.
Vid kontroll i årskurs åtta upptäckte skolsköterskan att flickans syn hade försämrats på vänster öga. Redan ett halvår tidigare hade synen försämrats från 1,0 till 0,4. Sjuksköterskan antecknade i journalen att synen skulle kontrolleras två veckor senare, vilket dock aldrig skedde. Ett halvår därefter kontrollerade flickan sin syn hos en optiker som noterade en nedsättning till 0,3 på vänster öga.
Optikern vikarierade på mottagningen. Han antecknade en begäran om remiss till ögonläkare på journalkortet som han lämnade på skrivbordet till mottagningens ordinarie optiker. Den ordinarie optikern dröjde dock drygt två månader med att skicka remissen till sjukhuset. Då flickan undersöktes på sjukhuset hade synen på vänsterögat försämrats till 0,04 och man bedömde att det rörde sig om inflammation i synnerven.
Det inträffade anmäldes till Socialstyrelsen enligt lex Maria och flickans mamma anmälde skolsköterskan och de båda optikerna till Ansvarsnämnden.
Skolsköterskan skriver i sitt yttrande att lika väl som en elev i årskurs 8 förväntas ta ansvar för sin skolgång så anser hon att eleven bör kunna ta ansvar för att på uppmaning återkomma till skolsköterskan. Hon ansvarade för omkring tusen elever på fyra skolor och kunde därför inte »jaga« elever för vidare uppföljning av närsynthetskontroller som normalt inte ger några men.
Den vikarierande optikern förklarar i sitt yttrande att den ordinarie optikern skulle vara tillbaka tre dagar senare. Han lät därför remissen ligga kvar på mottagningens skrivbord i stället för att själv skicka den.
Optikern skriver att han vid sin återkomst hade en stor hög pappersarbete att gå igenom och eftersom han trodde att flickan hade besökt både ögonläkare och skolsköterska prioriterade han inte remissen. Sedan kom julruschen och den årliga inventeringen och därför skickades inte remissen förrän efter den.
Socialstyrelsen kritiserade i sin utredning skolsköterskan för att hon inte gjort något för att få synundersökningen gjord och skolhälsovården för brister i uppföljningsrutinerna men tog inte ställning i ansvarsfrågan.
Ansvarsnämnden anser att skolsköterskan borde ha varit mer aktiv och antingen kallat flickan till en ny synkontroll eller remitterat henne till optiker eller ögonläkare. För att hon inte följde upp den kraftiga försämringen får hon en erinran.
Eftersom synnedsättningen upptäcktes redan ett år tidigare var det inte fel av den vikarierande optikern att låta remissen ligga tre dagar tills den ordinarie optikern var på plats.
Den ordinarie optikern dröjde i över två månader innan han skickade remissen till sjukhuset. Det är inte acceptabelt, särskilt som det rörde sig om ett oklart och kanske allvarligt sjukdomstillstånd, konstaterar nämnden och ger också optikern en erinran. Sjuksköterskan har överklagat till länsrätten (hsan 1937/00:a2).