»Dammråttorna kan vänta«

Att ge de äldre en meningsfull vardag är både det viktigaste och det som är svårast att genomföra, anser Annika Sjöberg, demenssjuksköterska i Eskilstuna.

Vid ett bord i dagrummet på Djurgårdens äldreboende i Eskilstuna hjälps Ingvar Lind och Märta Andersson åt att lägga pussel. Det är svårt. Demenssjuksköterskan Annika Sjöberg sitter bredvid och småpratar med dem. Då och då hjälper hon till, när pusselbitarna sätter sig på tvären.

Annika Sjöberg är med i en projektgrupp som ser över Eskilstunas äldrevård och tar fram kvalitetskriterier för kommunens verksamhet. På Vårdförbundets uppdrag har gruppen granskat förbundets kvalitetsmaterial BraVå (se sidan 33).

Avsnitten om delaktighet, ett värdigt bemötande, aktivering och boende är det som är mest angeläget för Eskilstunas äldrevård i BraVå-materialet, tycker Annika. Hon har arbetat i äldrevården sedan hon blev färdig sjuksköterska i mitten av 1970-talet och har sett de radikala förändringar som skett.

– Då äldrevården byggdes ut på 1980-talet hade landstingen hand om de sjuka och kommunen om de friska. De normer riksdag och regering slog fast om äldreboende i egna lägenheter med kök, som vi har många av i Eskilstuna, är inte anpassat för den vardag som dagens äldre har.

Då byggde man servicehus för friskare individer, men de bor kvar hemma i dag. På servicehus bor de som förr bodde på  långvård, eller till och med de som förr fick ligga kvar på medicinkliniken. 

– På 70-talet, när vi hade gott om pengar, hade vi många roliga aktiviteter med våra boende. Men de gamla behandlades som en homogen grupp och aktiviteterna byggde på att alla gjorde samma sak. Det var terapi eller gudstjänst antingen du var religiös eller ej. Då fungerade det bra, men nu måste vi bryta ner kollektivtanken och hitta det egna för var och en
i det lilla.

Leva som tidigare
Först i slutet av 1980-talet började vår-den se mer till individen och i dag inser man hur viktig aktivering och vardagsrehabilitering är för att bevara det friska. Att helt enkelt låta de äldre få fortsätta med det som gav dem mening då de var friskare.

– Hur har han levt tidigare? Vad har varit viktigt i hans liv? Tar vi inte reda på det finns det risk för att vi i vår välvilja klampar in och kränker patienten. Calle kanske vill ha kaffe klockan sex, men sen ligga och lura till tio, medan lilla tant Anna behöver någon att vara med då hon vaknar och kikar ut genom dörren klockan fem, säger Annika Sjöberg.

Undersköterskan Maj-Lis Göhle på korttidsavdelningen berättar att Annika brukar påpeka att personalen ska ägna sig åt de boende och prata med dem. Men med bara två i taget som jobbar på avdelningen tycker hon att det är lättare sagt än gjort.

Enhetschef Anne-Lie Bergman, som också är med i den projektgrupp som ser över Eskilstunas äldrevård, medger att det finns problem:

– Ska vi uppfylla kraven i BraVå-materialet så måste vi fundera på hur vi ska åstadkomma en meningsfull vardag. Det lever vi inte upp till i dag. Just aktiveringen har blivit väldigt naggad i kanten av alla besparingar. Vi har tvingats fokusera på det lagstadgade. Resten har satts lite på undantag.

Anne-Lie Bergman säger att livet måste få innehålla fler värden än mat i magen och rena kläder. Och egentligen är det  enkelt. Se på Anna, 85. Är det växter och trädgård som varit hennes passion så ska hon få fortsätta med det.

För en ger en bok mening åt vardagen, en annan vill ner på stan, en tredje vill gå en promenad, få massage,  umgås, åka på speedway eller på travet.

– Men vården kan inte klara alla aktiviteter, så det är viktigt att få med frivilligorganisationerna. Kanske finns det någon där som kan fara med till travbanan, säger Annika Sjöberg.

Anne-Lie Bergman påpekar att arbetet i äldrevården ställer krav på kompetens, synsätt och bemötande hos lyhörd personal med fingertoppskänsla.

– Rätt personal för vår målgrupp är personer som inte är stressbenägna utan kan ta det lugnt och finnas med, som inte måste fara hit och dit hela tiden för att känna att de gör nytta. De måste vara flexibla och förstås ha teoretisk kompetens, säger hon.

– Arbete med demenshandikappade kräver kunskap om vad olika skador innebär och hur de yttrar sig. Somliga hjärnskador gör att den drabbade inte klarar av att vänta på sin tur, då går det inte att kräva det. Vet du att det är så kräver du inte det omöjliga och blir heller inte irriterad över den sjukes beteende.
Annika Sjöberg är orolig för att de höga studiekrav som ställs på unga i dag ska göra att allt fler inte får plats där de kanske helst skulle önska. Kanske hamnar de då i ett arbete de inte alls är intresserade av, som äldrevård. Det är synd både om de äldre och den unga.

Äldrevården har låg status
– Alla huvudmän har ett jätteansvar att ta hand om sin personal och samtidigt göra jobben så attraktiva att ungdomarna söker sig till utbildningarna. I vår kommun har allt färre ungdomar utbildat sig för vården. Dessutom har det varit svårt för dem som gjort det att få jobb. På flera år anställde vi inga nya så nu har vi ett åldersglapp, berättar Annika Sjöberg.

I landstingen har arbete i äldrevården länge haft låg status men Annika, som arbetat i vården i över 25 år, har aldrig känt det så. Tvärtom. Hon berättar att det på klassträffen nyligen var många som frågade hur hon vågade arbeta med så mycket ansvar och självständighet.

Hon konstaterar att sjuksköterskor i äldrevård behöver vara lite av tusenkonstnärer med både yrkes- och livserfarenhet för att våga fatta de nödvändiga besluten. Men de måste också se gränsen för de egna kunskaperna, och där de inte räcker konsultera läkare. Samtidigt ser hon dem som de äldres »försvarsadvokat«.

Anne-Lie Bergman säger att det är viktigt att dokumentera det personalen gör, inte minst för att synliggöra deras arbete. I kommunen är dokumentation en nyhet som kom med ädelreformen. 

– Vårdplanering arbetar vi mycket med i kommunen, och vi har haft utbildning för personalen om vad bas- och specialrehabilitering är, berättar hon.

Städning mer påtagligt
Som personal kan det ibland vara svårt att, både inför sig själv och arbetskamraterna, rättfärdiga att man sitter ner och pratar med de boende. Det är inte ett lika påtagligt arbete som att jaga dammråttor. Det kan också vara svårt att inte låsa sig i gamla rutiner utan se individens behov, istället för att arbeta med pensionärerna som en homogen grupp.

Anne-Lie Bergman tycker att Eskilstuna kommuns äldreomsorg håller en bra kvalitet och säger att man till stora delar redan nu arbetar så som det står i BraVå-materialet. Men att helt leva upp till intentionerna får ekonomiska konsekvenser som kräver politiska beslut och Anne-Lie Bergman hoppas att politikerna i Eskilstuna tar beslut om att anta BraVå som kvalitetsinstrument.

Får inte bli en hyllvärmare
– Det är viktigt med övergripande politiska mål för minsta godtagbara standard och vilka mål som ska uppnås. Annars finns risken att en dålig ledning inte ser och inte bryr sig. Det är många som har lagt ner mycket arbete på att ta fram det här instrumentet och det får inte bara bli ännu en hyllvärmare. Jag skulle vilja använda BraVå för utbildning i personalgrupperna, beta av ett område per personalmöte.