Där facket saknas väcks tvivlet

När ingen jobbar fackligt blir medlemmarnas frågor ofta obesvarade.Så är det på hjärtkliniken M82 vid Huddinge Universitetssjukhus. Och när lönesamtalen närmar sig blir tomrummet extra tydligt.

– Vi har inte haft någon företrädare på ett tag, och det är synd. Vi skulle gärna vilja ha någon som bevakar våra intressen, säger Pernilla Hackberg, sjuksköterska sedan två år.

Hon får medhåll av kollegan Pirkko Käkelä-Hellman:

– När jag arbetade i operakören var det ett otroligt engagemang. Facket skulle vara med överallt, nästan så det blev jobbigt. Och plötsligt kommer man hit och hamnar utanför fackets trygghet. Det var kämpigt första året, men nu har jag vant mig.

Varken Pirkko Käkelä-Hellman eller Pernilla Hackberg vill ta på sig det fackliga förtroendeuppdraget. Pirkko har varit skyddsombud för operakören och det var jobbigt. En operascen är en farlig plats, säger den forna körsångerskan. Många har frågat Pernilla om hon vill engagera sig, men hon säger att hon inte vet om hon är stark nog att förhandla och jobba fackligt.

– Men vi har en på gång, säger hon och plirar med ögonen lite ironiskt.

Vänder sig till fötroendevald på annan avdelning

Pernilla Hackberg och Pirkko Käkelä-Hellman skämtar mycket med varandra och säger att de är nöjda med nästan allt på hjärtkliniken. Men kardiologens sjuksköterskor får vända sig till en annan avdelnings förtroendevalda när de behöver hjälp. Problemet, menar de, är att den duktiga person som finns där, inte riktigt vet vilka villkor som gäller på andra avdelningar.

Vad är det då som skulle vara bättre om det fanns en fackligt förtroendevald på arbetsplatsen? Pirkko blir betänksam och för handen över sitt rödlätta hår.

– Vi går och kröker rygg när vi tar blodprover, säger hon, och böjer ryggen demonstrativt, reser på sig och fortsätter, återigen småskrattande: i ergonomiska frågor borde vi ha mer av facklig aktivitet.

Pirkko Käkelä-Hellman och Pernilla Hackberg ojar sig lite över att de inte vet vilka semesterregler som gäller. Och när de första individuella löneförhandlingarna börjar närma sig i vår vore det ju lämpligt med någon som vet lite mer, tycker de.

Att det saknas en förtroendevald på just deras arbetsplats är symtomatiskt. Just i Stockholm är det extra svårt att få medlemmar att arbeta fackligt. Medlemsenkäten visar att stockholmarna är mer kritiska än andra mot företrädarna. Huvudstadens sjuksköterskor är dessutom i mindre grad anslutna till facket.

Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall är en varm anhängare av dagens system med företrädarna som fackets ryggrad och spjutspets. Men med siffror som visar att många företrädare ofta inte har tillräcklig kunskap om vad Vårdförbundet gör, och inte är helt säkra på att medlemskapet är värt pengarna, är hon inte främmande för att fundera på andra sätt att organisera Vårdförbundet.

– Nej, man får nog på allvar tänka igenom nya sätt att arbeta. Men det kan också handla om att bättre entusiasmera medlemmarna till engagemang. De som känner för fackligt arbete gör det mycket bättre än de som motvilligt accepterar.

En sak som borde bli bättre, enligt ordföranden, är direktkommunikationen med förbundet.

– Kanske skulle vi oftare skicka ut information direkt till engagerade personer på klubbnivå? Vi är ofta för hierarkiska.

Kanske skulle mer direktutskick öka både kunskap och engagemang på M82, Huddinge universitetssjukhus, där i alla fall Pirkko och Pernilla är osäkra på många saker. Så varför är de då med i facket?

– A-kassan, säger Pernilla.

– Om det händer något, säger Pirkko. Jag vet inte hur det är nu, men förut så ställde i alla fall facket upp om det var problem med något juridiskt, som när en patient blivit felbehandlad. Jag har tänkt på att gå ur, men det ger ändå en viss trygghet att vara med.

Nästan hälften av Vårdförbundets medlemmar är nöjda med den tillgänglighet som de lokala företrädarna står för. Men i Stockholm är siffrorna sämre. Vårdförbundet spekulerar i flera tänkbara orsaker till att missnöjet med företrädarna är extra stort i Stockholm:

lPersonalomsättningen är större.

lMan lär inte känna sina företrädare.

lI en liten stad möts man på Ica och känner varandras barn. I Stockholm och andra storstäder ska man ha tur om man träffar sina arbetskamrater utanför jobbet.

Rickard Jakbo