De är extra taggade på jobbet
Helen Granlund, röntgensjuksköterska, visar upp sin tatuering av ett hjärta på armen. Foto: Stefan Bladh
Tatueringar

De är extra taggade på jobbet

En spruta som minne av pandemin. En varning för smittoämnen på labbet. Ett hjärta som examenspresent. Vårdfokus har träffat läsare som låter sin hud prydas av bilder – en kärlek till yrket som varar.

Jenny Nordahl, sjuksköterska och projektledare för covidvaccinering på Doktor24 i Stockholm och Uppsala.

Du tatuerade en spruta på handleden efter att ha jobbat som covid-vaccinatör. Berätta!

– Det var en crazy period. Jag tog examen som sjuksköterska 2020 och hamnade rakt in i pandemin. När jag trodde att det var över, i september 2021, gjorde jag tatueringen som ett minne av alla tusentals människor jag mött i samband med vaccinationerna. De har berättat om sina livsöden, både roliga och hemska. Men det tog ju inte slut då. Strax efteråt började skolvaccineringarna där jag gav ytterligare 7 000–8 000 doser till elever. Och jag håller fortfarande på med covidvaccinationer. Som sjuksköterska var jag kanske inte på det värsta stället under pandemin, men jag kände ändå att jag bidrog till att bekämpa den.

En bild på insidan av Jenny Nordahls ena handled som föreställer en spruta
Jenny Nordahl, sjuksköterska. Foto: Privat

Vad lärde du dig av att sätta så många sprutor på kort tid?

– Jag har träffat en hel drös spruträdda personer och blivit proffsig på att lugna dem. Det magiska knepet är att prata nonstop om vad som helst. Då märker de inte av sticket förrän det är klart.

Nålar är en gemensam nämnare för sprutor och tatueringar. Finns det någon likhet mellan att tatuera sig och vaccinera sig?

– Nej, det går inte att jämföra. Jag är själv ingen som gillar att ta en spruta men tycker bara att det är en skön känsla att tatuera mig. När man tar en spruta har man i bakhuvudet att det ska kännas obehagligt, men tatueringar är en helt annan känsla.

”Jag har mött fördomar, som att jag skulle göra ett sämre jobb”

Daniel Mårs, specialistsjuksköterska

Daniel Mårs, specialistsjuksköterska inom vård av äldre och enhetschef på vård- och omsorgsboendet Villa Tärnö i Stockholm.

En halvkroppsbild på Daniel Mårs som utan tröja visar upp sin heltatuerade överkropp. Huden från midja och ända ut till fingerspetsarna är fulla av tatueringar.
Daniel Mårs, specialistsjuksköterska. Foto: Stefan Bladh

Du tatuerade dina första sjuksköterskemotiv redan på utbildningen. Varför?

– Jag hade tatueringar sedan tidigare och ville ha något som representerade mitt nya yrke och stoltheten till det. Jag valde att tatuera in ett porträtt av en sjuksköterska i old school-stil. Sedan utvecklades det till ett sjukvårdstema på hela den armen: en sax, en spruta, ett hjärta och ytterligare en sjuksköterska. Tidigare hade jag en text på handen där det stod ”Take your meds”, som en rolig uppmaning till patienterna. Men den har jag inte kvar, man utvecklas och byter stil.

Hur kommer det sig att du har så många tatueringar?

– Det blir som ett beroende och en livsstil. Gör du en så vill du ha fler. Till slut räcker inte kroppen till och du måste ta bort eller tatuera över dem du redan har. Det enda stället jag inte är tatuerad på är fotsulorna. När jag föreläser om palliativ vård brukar jag säga att deltagarna ska berätta något om sig själva som ingen vet om, och då avslöjar jag att jag är tatuerad från topp till tå.

Har du någon nytta av dina sjukvårdskunskaper när du tatuerar dig?

– Absolut. Främst hygieniskt, det är viktigt att de inte blir infekterade när de är nygjorda. Man ska inte jobba patientnära med nygjorda tatueringar.

Vad säger de äldre patienterna om dina tatueringar?

– Förr var det mer tabu med tatueringar. Jag fick höra att de tyckte att jag
förstörde min kropp och att de inte tyckte att det var fint. Numera får jag mest nyfikna frågor och kommentarer. De flesta tycker att det är spännande att jag vågar vara annorlunda. Deras barn, som är i 50- och 60-årsåldern, är oftast de som har fördomar, som att jag skulle göra ett sämre arbete på grund av mitt utseende. Den som sticker ut och ser annorlunda ut måste alltid jobba hårdare, så är det. Men Stockholm hör till världens tatueringstätaste områden, här är det i dag mer ovanligt att inte ha tatueringar än att ha det.

Var gjorde det mest ont att bli tatuerad?

– På halsen och svanskotan.

”Hjärtat kan bli start på ett samtal med patienten”

Helen Granlund
Helen Granlund, röntgensjuksköterska, iklädd blå arbetskläder visar upp insidan på sin ena arm där hon har en stor tatuering i form av ett hjärta som det växer blommor ur
Helen Granlund, röntgensjuksköterska. Foto: Stefan Bladh

Helen Granlund, röntgensjuksköterska på Södersjukhuset i Stockholm.

Du har ett hjärta på armen. Varför?

– Det var min examenspresent till mig själv. Jag ville ha ett motiv som hade med anatomi att göra och tatueraren föreslog det här. Jag var 29 år när jag började utbildningen och vet att jag kommer jobba med det här till pensionen. Hjärtat var min första tatuering och sedan jag gjorde den har jag fyllt på med fler varje år. Jag tycker inte att tatueringar behöver betyda så mycket, jag gör dem för att det är fint.

Kan du använda den för att undervisa patienter om hjärtat?

– Den är inte helt anatomiskt korrekt, men vissa delar är rätt. Vänster lungven och vänster lungartär syns bland annat. Eftersom den sitter på underarmen är det ofta det första patienterna ser. Den kan bli en start på en konversation, om patienten vill prata.

Du har en varningstriangel på handleden också. Vilka reaktioner får du på den?

– Vissa undrar om jag är arbetsskadad. Men det var bara en rolig grej som jag bad tatueraren att göra när vi var klara med en annan.

Kommer du att göra fler motiv med yrkeskoppling?

– En kollega tyckte att jag skulle tatuera en nefrostomikateter, men det kommer jag nog inte att göra. Däremot har jag funderat på orden ”dexter” och ”sinister” på höger respektive vänster arm eller hand, eftersom vi jobbar mycket med att skilja på de olika sidorna. Jag kan också tänka mig ett skelett eller liknande. I övrigt har jag bland annat en fjäril, en uggla, min första motorcykel och en ros.

”Jag ville jobba med zombiesmitta”

Lovisa Tavemark, biomedicinsk analytiker

Lovisa Tavemark, biomedicinsk analytiker på Klinisk mikrobiologi vid Centralsjukhuset i Karlstad.

Lovisa Tavemark står i arbetskläder och visar upp sin tatuering på insidan av överarmen som föreställer symbolen för smittorisk. Hon står bredvid en dörr med en skylt med samma symbol där det står "Smittrisk, riskklass 3. Obehöriga äga ej tillträde".
Lovisa Tavemark, biomedicinsk analytiker. Foto: Privat

Vad betyder symbolen?

– Smittorisk. Den finns överallt på mitt jobb. På dörrar, avfallsbehållare och arbetsytor. Vi hanterar många potentiella smittoämnen.

Varför ville du ha den på armen?

– Mikrobiologi är ett stort intresse och en stor del av mig. Jag har velat jobba med det ända sedan högstadiet, då jag var väldigt inne på zombiefilmer och ville jobba med zombiesmitta. Det var därför jag blev biomedicinsk analytiker. Jag valde att sätta den på överarmen för att den ska synas, men också gå att dölja.

Påminner den dig om jobbet hela tiden, även när du är ledig?

– Ja, men det gör ingenting. Jag sitter ofta och googlar på bakterier och virus på fritiden. Jag har velat göra den här tatueringen i tio år, men det var först för två månader sedan som jag äntligen gjorde den. Jag kände mig väl tillräckligt vuxen, ingen kan säga att jag kommer ångra mig.

”Patienterna blir trygga när de ser att jag brinner för mitt yrke”

Ludwig von Knorring, sjuksköterskestudent

Ludwig von Knorring, sjuksköterskestudent vid Högskolan i Skövde.

Bilden föreställer Ludwig von Knorrings tatuering som är ett stetoskop och sitter på utsidan av armen, strax ovanför handleden.
Ludwig von Knorring, sjuksköterskestudent. Foto: Privat

Hur fick du idén till tatueringen?

– Jag har alltid fascinerats av sjukvården. Som barn fick jag en autoimmun sjukdom och tillbringade mycket tid på sjukhus. Jag såg upp till personalen där och nu när jag själv är en del av den så kändes det rätt. Den symboliserar att vård och omsorg ligger mig varmt om hjärtat.

Varför blev det just ett stetoskop?

– Det används överallt av många olika yrkesgrupper. Man lyssnar på hjärta och lungor, men också på vad patienten vill och känner. Bilden kan tolkas på olika sätt.

Vilka reaktioner har du fått från patienter?

– Tatueringen blir ett samtalsämne. Den visar att jag är engagerad och brinner för mitt yrke, och det gör att de känner sig trygga.

”Sjuksköterskan signalerar stolthet över yrket”

Bella Wennerholm, sjuksköterska

Bella Wennerholm, sjuksköterska på hjärtcentrum vid Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan.

Närbild på en tatuering i färg på Bella Wennerholms lår som föreställer en sjuksköterska i profil med en spruta i ena handen. Kvinnan ser ut som en klassisk 50-tals pinuppa med sjuksköterskedräkt och hatt.
Bella Wennerholm, sjuksköterska. Foto: Privat

Varför ville du tatuera en sjuksköterska på låret?

– Dels uppskattar jag tatueringar över lag, dels är det en stor del av mig och min identitet. Jag har jobbat med hjärtvård sedan jag tog examen 2014. Det symboliseras av ett hjärtemblem på hennes brosch. Tatueringen signalerar stolthet över yrket som jag tycker väldigt mycket om.

Har du fler tatueringar?

– Ja, totalt nio och alla har en koppling till mig. En föreställer körsbär och årtalet 1956. Den är en hyllning till min amerikanska veteranbil som jag kallar för ”Cherry” och som är från det året. En annan pinuppa är prydd med en banderoll där det står ”Daddys girl” eftersom min pappa betyder mycket för mig.

Finns det något problematiskt med just pinuppan som motiv?

– Ja, det är klart att man kan se det som en sexualisering av kvinnan på ett negativt sätt. Men för mig är den här stilen en del av rockabillykulturen som jag uppskattar, där estetiken är inspirerad av 1940- och 50-tal. Pinuppan som tatueringsmotiv härstammar från sjömän och kåkfarare.

Påminner hon om dig själv på något sätt?

– Ha, ha, en drömbild i så fall. Hårfärgen är samma. Jag ser henne som en snygg supersköterska.

Vårdfokus nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för oss i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Vårdfokus sparar mina uppgifter
Skickar formuläret...
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida