De ”goda”råden gör mig illa

”Börja ta amfetamin.” ”Spring dig frisk.”?Som dödssjuk i cancer får man mängder av råd om alternativ behandling från medmänniskor. Det väcker mer ångest än det ger stöd, skriver Kristian Gidlund i det här utdraget från hans bok I kroppen min.

4 juni 2013

Alla råd får samvetet att ömma. Som dödssjuk bär jag tillräckligt med ångest som det redan är. Jag kommer att försvinna för att aldrig mer komma tillbaka. Jag kommer att krossa hjärtan. Förstöra verkligheten för dem som jag älskar mest. Men jag har inte valt den här situationen.

Glöm aldrig den meningen.?

Häromdagen ställde en främling en fråga, som i förbifarten.

— Har du tänkt på det här med alternativ behandling?

Jag blev alldeles ställd. Fick knappt ur mig ett ord, för svaret var och är för mig så självklart. Jag skulle döda för att leva.

Främlingen fortsatte:

— För om jag var du skulle jag göra allt som jag bara kunde.

Kära främling, du som jag aldrig tidigare har träffat. Bryt med alla dina värderingar. Gör upp med den logik och rationalitet som du har levt med i hela ditt liv. Övertyga dig själv om att allt som du någonsin har trott på är falskt. En lögn.

Förändra alla dina tankebanor.

Hur känns uppgiften?

Nej, du behöver inte svara. Jag vet exakt hur det känns. För det här är något som jag tvingas fundera på varje dag, varje minut. Och det är något som känns skrämmande nära när jag vrider mig i svetten under nätterna, övertygad om att jag är den enda människan som finns kvar på jorden.

Jag var 27 år när min cancer diagnostiserades. Jag vägde drygt 70 kilo, var egentligen i mitt livs form.

Mamma har alltid lagat all mat till oss barn från grunden. Jag har exempelvis inte ätit en enda fabriksframställd köttbulle under hela min uppväxt — om vi bortser från dem i skolan. Det har varit hembakat bröd för hela slanten — förutom någon semestervecka på sommaren då vi fick äta en Skogaholmslimpa, något som vi barn upplevde som makalöst exotiskt. Den frukt och de grönsaker som jag åt i barndomen kom från vår egen trädgård, all potatis från Johanssons i Tälnbäcken.

Läsk drack vi enbart vid speciella tillfällen. Godis åts på lördagar. Jag åt min första hamburgare på McDonald’s på skolavslutningen i sexan.

Jag skulle vilja påstå att min uppväxt antagligen haft den bästa kosthållningen av alla som jag känner och har gått i skolan med.?

Jag har inte ätit mig till det här. Påstå aldrig det.

För många av de tips som jag får finns det inga som helst vetenskapliga belägg. Inga bevis. Inga undersökningar som övertygar. Inga resultat som förändrar standard.

Vissa hävdar att läkemedelsföretagen motarbetar sökandet efter ett botemedel mot cancer — om de inte redan har en lösning som de håller gömd. Argumentet försöker skeptikerna stärka med motiveringen att industrin tjänar så mycket pengar på de döende patienterna att det vore en ren förlustaffär att lansera ett slut på en av världens mest brutala sjukdomar. Kalla mig naiv, men det tror jag helt enkelt inte på. Däremot ser jag en potentiell guldgruva för den eller de som kan lyfta fram en effektiv och fungerande medicin. Jag tror helt enkelt inte att forskarna bara spelar MS Röj eller innebandy i någon kulvert dagarna i ända. Det står jag för. Jag tror snarare att de skulle tjäna rätt bra med klöver på att lansera en medicin som bevisligen botade cancer. Där finns det pengar att tjäna. Tro mig.

Jag ser helvetet inifrån. Jag ser desperata människor. Döende människor. De utgör en köpstark målgrupp. Jag lovar. De är beredda att göra allt. Vissa ska tydligen till och med vara beredda att döda för att leva.

Vissa verkar se det som en svaghet, att jag förlitar mig mer på traditionell medicin än vad jag kanske trodde att jag skulle göra i en situation som den här. Men den insikten förklarar också allt: befinner man sig inte exakt i den här situationen, så går det inte att förutspå sin reaktion eller den taktik man vill använda sig av för att försöka lösa problemet. Man kan tro sig vara hur övertygad som helst, men när man har döden i sin kropp är man inte lika säker.

Jag tycker mig veta vad jag talar om.

Jag blev nyligen rekommenderad av en främling att göra mig direkt beroende av amfetamin. Mamma tyckte att det var en dålig idé. Jag med.

Någon annan tyckte att jag skulle börja springa. Detta med hänvisning till någon som blivit utdömd av sin cancer, men som mot alla odds blivit frisk. Jag kan inte börja springa. Vissa dagar kan jag inte ens gå ett varv runt huset. Betyder det att jag inte anstränger mig tillräckligt när kroppen inte lyder?

Kanske ligger det i betraktarens ögon. Jag vet inte. Men en sak vet jag: att många friska har lätt för att diktera riktlinjer för sjuka. Och jag vet — i ännu större utsträckning — att friska och sjuka många gånger lever i vitt skilda världar, med helt olika förutsättningar som är omöjliga att förstå om man inte upplever dem själv.

Jag förstår att råden kommer av omtanke, med hopp om att jag ska lyckas med det omöjliga. På ett sätt är jag tacksam, för det finns något vackert i att människor engagerar sig i något som de känner starkt för, men nu har jag kommit till ett läge där jag inte vill höra mer.

Jag gör vad jag kan. Varje dag.

Tro inte att jag har gett upp. Hade jag det, så hade jag redan varit död.

Någon sa för en tid sedan att ”om du inte tar till dig mitt råd, så får du skylla dig själv”. Det är den värsta kommentaren som någon har gett mig under hela den här processen. Den personen kan inte ha haft en aning om hur mycket ångest en sådan mening ger en människa i den här situationen. Det gjorde mig faktiskt lika ledsen som när klassens hårding gick loss på mig och min Tom & Jerry-tröja i femman på Kvarnsvedens skola.

Det har ingen lyckats med på många år.? ? ? ?

 ~??

Tiden går fort när den är på väg att ta slut. Strax efter beskedet om att cancern kommit tillbaka började jag drömma och fantisera om min egen död. Vad skulle den innebära — skulle jag uppleva den?

För en tid sedan såg jag mig själv blotta mina innersta funderingar på tv. Kanske lät det som att jag hade stoppat pipan full med marockanskt. Det spelar mig ingen roll. Visionen var ärlig. Ärligare än mycket.

Sedan dess har jag funderat mer och mer.

I nätternas mörker, i dagarnas slummer, bland tårar och förvånansvärt lugn har jag vävt fram en bild. En illusion som vuxit sig allt starkare. Och det jag ser skänker mig tröst. Gör mig lockad. Nyfiken.

Döden kommer.?

Den sveper sina armar om mig. Tar mig med. Sakta sluter jag ögonen. Mörkret. Som att sjunka ner i ett varmt bad. Hela kroppen i ett orgasmiskt rus. Skälvande. Rysningar. En okänd smekning.

Långsamt öppnar jag åter mina ögon. Jag reser naken genom rymden. Ser stjärnstoft, okända planeter och galaxer utan namn. Allt sveper förbi. Hastigt. Sakta. I detta stadium finns plats för allt. Färger exploderar framför mig. En röst, ett väsen, en känsla kommunicerar rakt in i mitt inre. Utan att tala får jag svar på allt som jag någonsin undrat över. Gåtan om varför jag drabbades av sjukdomen reds ut. Något viskar och stillar min oro över dem som jag lämnar efter mig. I min död finns ingen fara.

Den osynliga kommunikationen fortsätter. Svaren kommer. Injektioner i mitt medvetande. Jag fortsätter min nakna resa genom solsystemen. Över aldrig upptäckta stjärnhimlar. Snuddar svarta hål. Ges insikter. Frågorna blir färre. Svaren fler.

Känslan av det varma badet och den orgasmiska njutningen är konstant. Med mig. I mig. Runtom mig.

Historiens olösta mysterier förklaras. Mitt livs funderingar likaså. Vid glittrande supernovor ges jag lugnet. Vilan.

Resan tar den tid som den behöver. Ett ögonblick. Eller en evighet.

När frågorna försvinner känner jag återigen en trötthet komma mot mig. Jag flackar med blicken. Rymden blir ble­kare. Stjärnorna far längre bort. Jag blundar. Öppnar ögonen. Blundar igen. Orkar. Inte. Öppna. Ögonen.

Dödens första fas går mot sitt slut. Nu börjar något annat.

Evigheten. ???

I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början

Kristian Gidlund
Forum 2013

Mer om ämnet

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida