”De har noll respekt för andra människors liv”

Grövre kriminalitet och ett hårdare samhällsklimat drabbar vårdpersonal i frontlinjen. Linda Orrvik är van vid hotfulla situationer, men blev för första gången riktigt rädd när hennes ambulans blev förföljd av en annan bil.

Förutom mängden människor var det möjligtvis bilarna på platsen som gav en hint om det som skulle hända. Två av dem körde långsamt väldigt nära ambulansen. Förarna tittade in i utryckningsfordonet utan att försöka dölja vad de gjorde. ”Fy vad oförskämt”, tänkte Åsa Jonsson, ambulanssjukvårdaren som körde, och drog igen dörren.

Bak i bilen satt hennes kollega, specialistsjuksköterskan Linda Orrvik, som äntligen fick undersöka den misshandlade mannen. Först hade han varit uppjagad och inte velat säga sitt namn. Linda Orrvik hade därför bett polisen att följa med i bilen till sjukhuset. Men sedan hade patienten lugnat sig, och Linda Orrvik funderade — kanske behövdes inte polisnärvaro ändå? Möjligheten att nå dem på radio fanns ju, om det skulle behövas.

På väg in till sjukhuset stannade ambulansen vid ett rödljus. Patienten bad då Linda Orrvik kontrollera om det stod en bil av ett specifikt märke bakom ambulansen. Det gjorde det. Av hans reaktion förstod hon att de troligen var förföljda.

— Så jag skriker ”Kör!” och vi kör. Och bilen, den kör efter, berättar Linda Orrvik.

De följande minuterna präglas av kaos. Båda bilarna kör i hög fart i eftermiddagsrusningen och Åsa Jonsson slår på siren och blåljus för att forcera trafiken. Samtidigt försöker först Linda och sedan Åsa anropa polis över radion, men utan framgång. Båda ringer SOS och berättar att de är under hot. När Linda trycker på knappen till överfallslarmet bak i bilen blinkar bokstäverna ”tjänst ej tillgänglig.”

— När larmet inte funkade, då kan jag säga att jag började bli skraj. Man känner sig ganska trängd där bak i bilen, och jag började tänka på hur jag skulle kunna ta mig ut, sådana saker, säger Linda Orrvik.

I förarhytten försöker även Åsa larma på sin egen knapp, men inte heller den fungerar. Stämningen blir alltmer panikslagen. När ambulansen till slut rullar upp vid sjukhuset med sirenerna påslagna har den efterföljande bilen försvunnit. Först då får Linda Orrvik och Åsa Jonsson kontakt med polisen.

— I ambulanshallen slet jag bara ut patienten ur bilen, slängde in honom på akuten och skrek till dem därinne: ”Vi är jagade!” Och då är det ju en helt annan apparat, det blev lockdown direkt. Larmet tjöt, väktare och polis dundrade in, berättar Linda Orrvik.

Under sommaren har de sett en ökning i antalet avvikelserapporter som gäller hot- och våldsincidenter i södra Stockholm. 22 händelser rapporterades in under juni, juli och halva augusti — jämfört med 24 hela första halvåret. Det är ungefär två händelser i veckan under sommarmånaderna.

Bland exemplen finns knytnävsslag, sparkar och hot om våldtäkt, liksom vapen i patientens närhet, påverkade personer kring patienten och ambulanspersonal som blir sprejad med rengöringsmedel.

Linda Orrvik är distriktssköterska i grunden och har jobbat på ambulansen i drygt ett och ett halvt år. Hon har varit med om flera hotfulla incidenter men biljakten i somras var första gången som hon varit riktigt rädd i jobbet.

— Jag kände att det här kan gå åt skogen och katastroftankarna gick i hundrafemti. Jag tar hellre att en patient får hjärtstopp i bilen — då vet jag vad precis jag ska göra. Vi brukar vara lugna i situationer, men eftersom vi jobbar i utsatta områden vet vi hur noll respekt en del har för andras liv. De ger blanka fan i att vi är ambulanspersonal.

Hon är också förtroendevald och sitter i styrelsen för Vårdförbundets nystartade riksklubb för Falck ambulans. I den lokala skyddskommittén pågår just nu ett arbete med att förstärka handlingsplanen kring hot och våld. Det handlar bland annat om att öka samverkan för att ambulanspersonal ska ha tillräckligt med information innan de åker fram vid potentiellt hotfulla situationer, checklistor för briefing, kamratstöd och återkoppling, samt förberedande utbildningar och diskussioner kring hot och våld med alla anställda.

— Vi uppmanar också alla att bli bättre på att faktiskt rapportera avvikelser för att uppmärksamma problemet, säger Linda Orrvik, som tycker att samarbetet med arbetsgivaren i skyddskommittén fungerar bra.

Enligt en mejlundersökning som Vårdförbundet gjort bland Falck-klubbens medlemmar i landet finns önskemål om att arbetsgivarna ska ta frågan på ännu större allvar och hålla mer kontinuerliga utbildningar. I svaren lyfts också brister i samverkan med SOS Alarm och polisen.

De utmaningarna känner även Linda Orrvik igen.

— Vi får ofta höra från SOS: ”Åk fram och titta.” Det ska vi inte behöva, även om det i bland händer att vi själva gör bedömningen att vi kan det. Vi har också en jätteproblematik med att vi, till skillnad från polisen, inte har flaggade adresser för personer som brukar bete sig hotfullt, säger Linda Orrvik.

Flaggning av patienter har varit på tapeten tidigare — redan 2010 skrev Vårdfokus att ambulanspersonal i Växjö ville ha det för att öka tryggheten. Ett annat exempel på åtgärd är skyddsvästar, som häromåret började användas på försök i Stockholm och Uppsala.

Vilka insatser som behövs kan se olika ut på olika håll i landet, säger Jerry Lidberg, ordförande i Riksföreningen för ambulanssjuksköterskor, RAS.

— Generellt är man mer utsatt för hot i samband med kriminalitet i storstäderna. Men allt kommer inte till vår kännedom, säger han.

Från arbetsgivarnas sida önskar föreningen en öppen dialog kring frågan och fokus på utbildning.

— Det gäller ju det mesta — ska vi ta hand om saker måste vi utbildas i det. Oavsett om det handlar om hot eller psykisk ohälsa. Men det är en komplex fråga: ska vi börja ha skyddsväst eller inte, och varför? När ska vi egentligen gå in i de här miljöerna? Man får nästan börja bena i exakt vad prehospital vård är. Och man behöver se till skyddet för all blåljuspersonal, även räddningstjänst och polis, säger han.

RAS arbete består i att tillsammans med Vårdförbundet försöka få till bättre förutsättningar efter behov på olika håll i landet.

— Det är 21 olika regioner och därmed 21 olika sätt att tänka. Man kan inte alltid testa en fungerande åtgärd från en plats på en annan, säger Jerry Lidberg.

Ett exempel på en lokal åtgärd finns i Östergötland, där ambulansen nyligen börjat vara med på veckovisa avstämningar med kommun, räddningstjänst och polis kring läget i särskilt utsatta områden. Det berättar Per Tonhammar, ambulanssjuksköterska och ordförande i den nystartade riksklubben för Falck. Han har jobbat i ambulans i tolv år, och har märkt en viss förskjutning — tidigare handlade hotfulla situationer oftare om missbruksproblematik, i dag mer om grov kriminalitet.

— På sista tiden har det skjutits i både Norrköping och Linköping. Det var ett mord för några dagar sedan och bara veckor innan dess blev två tonåringar skjutna i ett av Linköpings socialt utsatta områden. Sedan finns också följdeffekterna, att vi drar iväg med patienten till akuten och anhöriga kommer dit. I något fall har det dykt upp 200 personer — man vet inte vad agendan är: bryr man sig om, eller vill man komma åt den skadade?

Per Tonhammar upplever att avstämningarna med andra myndigheter har bidragit till ökad vaksamhet bland ambulanspersonalen.

En liknande åtgärd skulle Linda Orrvik gärna se i Stockholm. Men här kommer de platsspecifika utmaningarna in — det relativt stora antalet kommuner bara i Storstockholm.

Linda Orrvik har märkt att samverkan med polisen kan vara svår att få till på central nivå.

— Det gäller absolut inte dem vi möter ute, de värnar jättemycket om oss! Det handlar snarare om förståelsen för varandras arbete på chefs- och sambandscentralsnivå, säger hon.

Ett möte med polisen i Söderort är dock inbokat i höst, med tanken att så småningom få med hela Stockholm i en utbyggd samverkan. Olika projekt om samverkan och gemensamma utbildningar för blåljuspersonal har funnits tidigare — men som mycket annan verksamhetsutveckling har de pausats under coronapandemin.

Samtidigt går debatten hög i media kring gängvåld och ökad otrygghet i samhället som följd. I månadsskiftet skrev Irene Svenonius (M), finansborgarråd i Stockholm, ett brev till regeringen där hon pekade på skjutningarnas påverkan på sjukvården. Fram till mitten av augusti i år hade det inträffat 92 skottlossningar, varav 76 i Stockholm som även är överrepresenterat i statistiken när det gäller skadade och dödsfall.

— Det läget vi har nu, det är en katastrof för hela samhället. Men vi jobbar hårt med frågan, säger Linda Orrvik.