De släpper bok och podd om psykisk ohälsa: ”Vi vill krossa tystnaden”

I boken "Aldrig släppa taget" ger mor och dotter, Frida och Tilda Boisen, ett familjeperspektiv på vardagslivet med psykisk ohälsa – och berättar hur de byggde upp förlorad tillit.

Boken handlar om en svår tid i ert liv. Vad hände?

– I nian började jag må väldigt dåligt och det blev bara sämre och sämre. Det ledde till en massa olika problem, bland annat inom familjen. Till slut kunde vi inte föra ett samtal eftersom allt blev så infekterat. En natt efter att jag varit på konsert med mina vänner var det nära att jag förlorade livet, säger Tilda Boisen.

Varför väljer ni att berätta om det här?

– Det var min idé. Mamma har skrivit böcker om sin livshistoria och om sina föräldrar. Jag har märkt vilken kraft det finns i berättandet. Jag vill inte leva kvar i tystnaden utan bidra till att fler vågar prata om psykisk ohälsa.

Vad beror tystnaden på, tror du?

– Det handlar nog mycket om skam och skuld. Man är rädd att folk ska döma en eller att det ska påverka ens liv på ett negativt sätt.

Ni har skrivit vartannat kapitel. Varför?

– När en person mår dåligt så påverkar det hela familjen. Vi tyckte att det var viktigt med ett familjeperspektiv. Mycket av det vi skriver om har vi inte kunnat prata om, till exempel den där natten. Min lillebror har kallat den för ”Incidenten” eftersom det varit så laddat. Nu har vi gått igenom allt igen och tack vare att vi vågat prata om det som hänt har vi byggt upp en ny tillit till varandra och det är roligt att umgås igen.

I samband med boksläppet har ni startat podden ”Berätta alltid det här”. Hänger de ihop?

– Ja, det är liknande tankar bakom den: Vi vill krossa tystnaden. Olika gäster pratar om skam och skuld och ger tips. Vi vill förmedla hopp och få människor i samma situation att förstå att de inte är ensamma.

Vilken hjälp har du själv fått?

– Efter ett bråk hemma ringde mamma till psykiatriakuten, men sedan var det lång kö till bup. Mina erfarenheter av vården är blandade. De flesta psykologer jag har träffat har varit jättebra och gjort sitt bästa, men det är tydligt att det saknas tid och resurser för att man ska få den vård man känner att man behöver. Allt går lite snabbare och effektivare sedan jag blev 18 och flyttades över till vuxenpsykiatrin. Jag upplever att de drog sig för att diskutera vissa diagnoser och behandlingar innan jag blev myndig, vilket var frustrerande.