De vågade ta vara på…

Det är obegripligt att man letar efter vårdpersonal utomlands, tycker vårdenhetscheferna Viola Leidemark och Eva Esping, vid Mölndals sjukhus.— Utbildad och kompetent personal finns ju redan här, bland invandrarna. Ta vara på dem först.

Viola Leidemark och Eva Esping är trötta på den tröghet de mött när de vill hjälpa sina undersköterskor med utländsk sjuksköterskeexamen till svensk legitimation. Först nu, när personalkrisen är akut, har det börjat lossna lite, tycker de.

Tack vare två engagerade rekryteringsansvariga startar Vårdhögskolan i Göteborg en helt ny stödkurs för sjuksköterskor med utländsk legitimation. Idén väcktes hos Viola Leidemark, avdelning 235, när hon mötte en sjuksköterska utbildad i Bulgarien.

– Bulgariskan kände flera utländska sjuksköterskor som inte ens fått arbete i vården och jag insåg att fick de bara hjälp skulle vi båda ha mycket att vinna.

Kollegan Eva Esping på avdelning 233 har samma erfarenhet. Som rekryteringsansvariga på sina avdelningar brottas de med personalbristen och har tvingats söka nya vägar. Delvis för att de arbetar med geriatrik och rehabilitering, en specialitet som enligt dem står lågt i vårdhierarkin. Men också för att deras specialiteter arbetar med hela människan. Många av patienterna är invandrare, då är en utländsk sjuksköterska en tillgång.

Många av dem som de båda mött har flytt från sitt hemland. De har upplevt krig och svåra förluster, och lever ofta som ensamstående med sina barn i det nya landet. Det är vanligt att relationer inte överlever alla påfrestningar. Väl här ska de lära sig ett nytt språk och skaffa arbete. Att efter detta ensam bana sig fram till en svensk sjuksköterskelegitimation orkar inte alla.

Krånglig väg till svensk legitimation
Vägen till en svensk legitimation upplevs som krånglig vare sig man behöver komplettera sin examen eller gå den svenska högskoleutbildningen. Många ger upp drömmen. Ekonomin är också ett hinder. Hur försörjer man en hel familj på studielön?

Eva Esping och Viola Leidemark har länge önskat att arbetsgivaren skulle strukturera upp kompletteringsutbildningen och stötta den egna utlandsfödda personalen som är utbildade sjuksköterskor. Om de fick mellanskillnaden mellan studielönen och en undersköterskelön, skulle sjukhuset få de erfarna sjuksköterskor som behövs.

– I Sverige har vi öppnat dörrarna för invandrare och flyktingar, men vi är fantasilösa när det gäller att ta hand om dem och deras kompetens. De måste ju få jobba i sina yrken och få leva vanliga liv, säger Viola Leidemark och Eva Esping.

Brev till invandrarföreningar
De har skrivit ett brev till alla utländska föreningar och organisationer för invandrarkvinnor med frågan om de
känner personer som har utländsk sjuksköterskeexamen eller är intresserade av att arbeta med vård. Adresserna fick de från Integrationsverket. Tjänstemannen uppmuntrade dem: Precis så här ska man arbeta!  Men när de skulle skicka ut brevet blev de tveksamma.

– Tänk om vi får mängder av svar. Då måste vi kunna ta hand om dem. Vi får inte väcka förhoppningar och sedan inte kunna infria dem. Dessa människor har redan gått igenom så många besvikelser, förklarar Viola Leidemark.

Då vände de sig igen till tjänstemännen inom division f på Sahlgrenska universitetssjukhuset där Mölndal ingår.

– De tänkte väl, nu kommer de där och tjatar igen, skrattar de.

Möter motstånd
Om man går på tvärs mot det traditionella tänkandet i personalrekryteringsfrågor så möter man motstånd, är bådas erfarenhet.

– Ja absolut. De sitter så långt borta från vår vardag. För oss är personalbristen ett dagligt problem, säger Eva Esping.

– Arbetar man som vi med personal från andra kulturer och får höra om deras erfarenheter i deras nya land är det självklart att försöka göra något.

Än dröjer beskedet från personalstaben. Idén med brevet till invandrarföreningarna måste bearbetas och diskuteras. Men får Viola Leidemark och Eva Esping inget ja snart går de vidare till Sahlgrenska universitetssjukhusets högste personalansvarige.

– Kanske hade vi inte varit så ivriga att få något gjort om inte personalbristen varit stor, erkänner Eva Esping.

– Men har man mött sådana personer som Mladenka och Dulsuma och sett vilka erfarna, kunniga,ansvarskännande personer de är vill man självklart hjälpa dem och andra att arbeta i sitt eget yrke.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida