Den starka kvinnan väcker starka känslor

Utställningen Den starka kvinnan har väckt starka känslor. Manliga (mest) och kvinnliga teologer debatterar sanningshalten i utställningens tes att kvinnans ställning i samhället var starkare före kristendomens tid.

”Schabloner” och ”Vulgarisering”, skälls det i tidningarna. ”Det här är en debattutställning”, säger utställningskommissarie Inga Lundström. ”Vi är medvetet subjektiva och ger oss inte ut för att presentera den absoluta sanningen. Vi förmedlar en sanning – sedd ur vår infallsvinkel.”

Den starka kvinnan är en vandringsutställning och har tidigare visats på Arkeologiska museet i Stavanger och på Länsmuseet i Västernorrland. Fram till slutet av augusti kan den ses på Historiska museet i Stockholm.

Utställningens undertitel är Från völva till häxa och völvan har också en framträdande plats i utställningen. Men vem var hon egentligen?

Völvan var, enligt de isländska sagorna, en högt respekterad kvinna under vikingatiden. Hon stod för muntlig berättartradition, spådomskonst och läkekonst. Hon var en respekterad yrkeskvinna som med stort följe reste mellan gårdarna och siade om framtiden. Hennes ställning som orakel var odiskutabel.

Utställningen Den starka kvinnan gör enstaka nedslag i kvinnohistorien. Den tar sin början i bronsåldern och 700-talet f Kr. Då står kvinnan fortfarande för produktion och reproduktion. Kvinnan ger liv. Där ser vi Jungfrun längst in i labyrinten – trojeborgen – i väntan på att befrias av en ung man. Labyrinten är en symbol för växtlighets- och fruktbarhetskult.

Den starka kvinnan träder fram både som gydja – Frejs prästinna – som völva och som husfru. Hon står för intuition, kunskap och visdom. Med henne förs kunskaper och insikter vidare till kommande generationer.

I kristen tid är det mannen som ger liv. Eva skapas ur Adams revben och blir symbolen för synd. Hedendomens världsbild möter kyrkans och kvinnans kunskap ses som vidskepelse. Hedniska riter och medicinsk magi kriminaliseras av kyrkan på 1200-talet. I mitten av 1300-talet börjar de stora häxförföljelserna. I en tid när digerdöden utplånat en tredjedel av Europas befolkning gäller det att bekämpa prevention och födelsekontroll. Därför inriktar sig kyrkan främst på att förfölja jordemödrarna, de kloka gummorna. Den ideologiska skriften Häxhammaren, beställd av påven och författad av två dominikanermunkar, beskriver kvinnan: ”Skapad av ett krokigt revben, har hela kvinnans själsliv blivit krokigt och böjer sig hellre mot det onda än det goda”.

Starka kvinnor provocerar – så också en utställning om dem. ”Detta är historien om den starka kvinnan. För hon var ju stark. Varför skulle hon annars brännas?”