Dessa våra minsta små

Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär.« (Ur Paulus brev till hebréerna 12:6, 1917 års bibelöversättning.)

Barnmisshandel var en accepterad uppfostringsmetod i det kristna samhället. Med riset bankade man vett i ungarna – och det var till och med en Gudi behaglig gärning, kunde man läsa i Bibeln.

Trots det förbjöd Sverige i slutet av 1970-talet all aga av barn – sedan man innan dess förbjudit aga i till exempel skolan. Även om man agade av kärlek, ansåg lagstiftaren att den var kärlekslös.

Några år senare var det dags att ta itu med en annan form av misshandel, som också utövades av något slags förment omsorg om barnen: kvinnlig omskärelse, eller som det med rätta heter i lagtexten: könsstympning.

I en av de kortare och mer kärnfulla lagarna i lagboken slås det fast att all könsstympning av flickor och kvinnor är förbjuden.
Till och med om man känner till att sådant förekommer och låter bli att anmäla det kan man bli straffad.

Nu är det dags för nästa, religiöst sanktionerade form av barnmisshandel, nämligen omskärelse av pojkar.

I Sverige blir några tusen pojkar under 14 år omskurna varje år – i världen är det miljoner. Regeringen har efter att ha utrett frågan nu bestämt sig för att reglera omskärelse i lag. Riksdagen har just nu frågan på sitt bord.

Det naturliga hade väl varit att, i likhet med barnaga och könsstympning på flickor, också förklara att det svenska samhället inte accepterar omskärelse annat än av medicinska skäl. Då skulle vi också följa barnkonventionen, vilken vi ratificerat.

I artikel 19 lovar vi att »—skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande—«.

Tyvärr darrar regeringen på manschetten och vågar inte ta steget fullt ut. Regeringen har tydligen bedömt att den skada barnen lider är för liten för att orka stå emot trycket från religiösa ledare och andra förespråkare för omskärelse av pojkar.

Vad är då omskärelse? Genom ett kirurgiskt ingrepp avlägsnas pojkarnas förhud. Det är ett mycket smärtsamt ingrepp som på små barn oftast utförs utan bedövning.

Omskärelse är en judisk och islamisk initiationsrit. Men omskärelse förekommer i många afrikanska länder och även i vissa kristna sekter. Omskärelse blev under 1800-talet också populär i Storbritannien och usa av »medicinska skäl«. Bland annat kunde man genom att omskära pojkar hindra dem från att onanera.

Regeringen har alltså bestämt sig för att acceptera att småpojkar blir omskurna. Men även om regeringen går med på att ingreppen görs, borde den åtminstone ha sett till att de görs under medicinskt acceptabla former och med adekvat smärtlindring. Så är det inte. Enligt lagen ska omskärelse kunna utföras av inte bara medicinsk personal utan också av personer med särskilt tillstånd från Socialstyrelsen. Det ska vara personer som är knutna till trossamfund där omskärelse ingår som en del i en religiös tradition.

Och medan man inom medicinen ser det som självklart att ett så smärtsamt ingrepp som en omskärelse ska göras under bedövning, är inställningen den motsatta hos en del religiösa företrädare som förespråkar omskärelse. De anser att små barn inte känner smärta. Därför är smärtlindring obehövlig.

Men vetenskapen har gått framåt. Vi vet i dag mycket mer än man gjorde för 3 000 år sedan. Bland annat att små barn faktiskt känner smärta. Det har inte minst varit utgångspunkten för flera artiklar i Vårdfacket. Så sent som i vår förra ledare hänvisade vi till hur man minimerar blodprovstagning på nyfödda och spädbarn just för att vålla så lite smärta som möjligt.

Vi vet – och bryr oss framför allt om – att inte bara barn utan också oskäliga djur känner smärta. Därför har vi i vår djurskyddslag bestämt att till och med djur som slaktas ska skyddas från smärta: »När djur förs till slakt och när de slaktas, ska de skonas från onödigt obehag och lidande. Husdjur skall vid slakten vara bedövat när blodet tappas av. Andra åtgärder vid slakten får inte vidtas innan djuret är dött.—« (Djurskyddslagen §§ 14 och 15.)

Man måste därför fråga sig varför inte barn i Sverige ska få den smärtlindring de behöver?