»Det är en tragedi som borde bli en läxa för alla«

I sal 1 i Landskrona tingsrätt försöker en sjuksköterska förklara varför inte patienten fick sjukhusvård tidigare. Åklagaren anser att både hon och en läkare med uppsåt har förlängt och förvärrat en gammal dement kvinnas lidande. Båda har åtalats för misshandel alternativt vållande till kroppsskada.

En varm sommarmorgon för snart två år sedan upptäckte hemvårdspersonalen på äldreboendet en larv utanför bandaget kring den gamla kvinnans häl. Äcklade av det de såg ringde de nattpatrullens sjuksköterska, som tittade på omläggningen, lyfte på patientens ben och såg att det trillade ut en larv ur bandaget. Sjuksköterskan ringde i sin tur till medicinjouren på Landskrona lasarett som bad henne att packa in såret och skicka patienten i ambulans till sjukhuset.

»Misstänkt vanvård«, sa läkaren i telefonen. Det stank om bandagen och när de togs av såg sjukhuspersonalen nekrotiska sår och i dem ett paket av små larver. Patienten var avmagrad, totalt förvirrad, skrek och verkade ha ont vid beröring. Men den jourhavande läkaren gjorde ingen anmälan till Socialstyrelsen och under rättegången, dit hon är kallad som vittne, berättar hon varför:

En läxa för alla
? Min första reaktion var emotionell. Det var groteskt och hemskt att se såren. Men när jag hämtat mig insåg jag att allt som skett kunde bero på olika faktorer. På sommaren är en stor del av personalen vikarier utan tillräcklig kompetents. Om det dessutom inte finns rutiner för vad som ska göras vid svåra fall och om kommunikationen mellan personalgrupper är dålig kan det leda till felaktiga bedömningar.

Läkaren säger under rättegången att hon anser att det som hänt är resultatet av ett organisationsfel.

? Ingen har gjort det här med avsikt. Det är en tragedi som borde bli en läxa för alla.

Det var i stället förvaltningsledningen i Landskrona kommun som, efter att ha givit sjuksköterskan en skriftlig varning för försumlighet i omvårdnad, anmälde ärendet till Socialstyrelsen. Efter att ha granskat ärendet riktade myndigheten allvarlig kritik mot sjuksköterskan, bland annat för att det tog två månader från det att såren upptäcktes tills patienten kom till sjukhus. Även läkaren kritiserades, liksom kommunen. Fyra läkartimmar varannan vecka på äldreboendet ansågs för lite, och två sjuksköterskor på 60 boenden ? samtliga dementa och de flesta svårt sjuka ? för få. Dessutom var en sjuksköterska ensam ansvarig en dag i veckan.

När sedan lokalpressen började skriva om vanvård beslöt sig chefsåklagaren i Helsingborg för att väcka åtal för misshandel. »En misshandelsdom skulle kunna bli prejudicerande genom att vårdpersonal då måste räkna med att underlåtenhet att behandla kan få samma effekt som att skada genom uppsåt«, sa han i Vårdfacket nummer 1/02.

Förhörs i tre timmar
Den omvårdnadsansvariga sjuksköterskan borde, enligt åklagaren, ha följt upp sårvården, men hon säger sig inte ha fått tillräckliga signaler från hemvårdspersonalen om hur allvarligt det var. Och läkaren borde ha följt upp sina ordinationer, men säger att hon inte fick information från sjuksköterskan om att patienten var så illa däran.

Den åtalade sjuksköterskan är 63 år, har varit verksam i nästan 40 år och beskrivs av sina kolleger som skicklig och empatisk. Där hon sitter är hon tunn, svartklädd och ser mild ut. I tre timmar försöker hon lugnt och sakligt att svara på åklagarens frågor:

Utförde du det omvårdnadsarbete som inte hemvårdspersonalen klarade av?
? Ingen av dem sa att de inte klarade av sårvården förrän dagen innan patienten kom till sjukhus.

När såg du trycksåren första gången?
? Den 8 maj såg jag nekrotiska, eller missfärgade blåsor, då ändrade jag ordinationen från Alsollösning till Normgel och Solvalinekompress.

Diskuterade hemvårdspersonalen patientens utveckling med dig?
? Jag tror att de diskuterade mer sinsemellan än med mig.

Den 25:e maj rapporteras att såren börjar lukta. Hur reagerade du?
? Jag tänkte att det var en infektion. Hur reagerade läkaren? ? Vi diskuterade inte det. Jag ringde henne den 5 juni och sa att jag tyckte såren var fula och att patienten var smärtpåverkad, men jag har inget minne av att jag sa att de luktade.

Hur ofta deltog du i såromläggningen?
? En gång i veckan var jag inne och tittade på såren, men jag la inte om dem själv.

Den 5 juni fick du veta av hemvårdspersonalen att patienten hade ont vid såromläggning. Gjorde du en egen medicinsk bedömning då?
? Nej. Jag ringde doktorn och berättade att patienten var smärtpåverkad. Hon tyckte att det kunde vänta till den 8 juni när hon skulle komma på besök.

Patienten skulle vänta i tre dagar på att få smärtlindring ? hur reagerade du då?
? Jag är en gammal sjuksköterska, van vid att se läkaren som min chef. Jag har respekt för läkaren och godtog därför svaret att det kunde vänta. Fast jag blev ledsen.

Finns det något du tycker att du borde ha gjort annorlunda visavi doktorn?
? Kanske skulle jag ha varit mer påstridig, skickat patienten till vårdcentralen eller fått läkaren till boendet.

Kunde du ha gjort något annat visavi hemvårdspersonalen?
? Klart man hade kunnat prata mer, men med det pressade schema jag hade hann jag inte det.

Doftspray för att stå ut
När det är hemvårdspersonalens tur att vittna berättar de samstämmigt om hur såren stank så att de var tvungna att använda doftspray för att stå ut, om att patienten var febrig och hade ont av såren. Den dementa kvinnan hade ett så kallat skrikbeteende, men det gick att skilja på de vanliga skriken och på skriken av smärta, säger de. Och allt detta hade de talat om för sjuksköterskan.

? Hon lyssnade, men hon gjorde ingenting, berättar en av undersköterskorna.

Och på frågan om hennes uppfattning om yrkesansvar svarar hon:

? Vi gör det vi blivit tillsagda. Det är sjuksköterskan och läkaren som har ansvaret.

Försvarsadvokatens vittne är en sjuksköterska som har varit på äldreboendet i många år, och som också varit kollega med den åtalade sjuksköterskan under lång tid. »Hon är en mycket bra sjuksköterska som brydde sig om patienterna«, säger hon.

I början av juli arbetstränade hon fyra timmar om dagen på den avdelning patienten bodde, och i rätten uttrycker hon sin förvåning över att ingen ur hemvårdspersonalen berättade om såren för henne. Hon är också förvånad över påståendena om lukt. »Jag var rökfri efter en operation och hade enormt bra luktsinne. Men jag kände inte någon lukt från sår.«

? Jag är skyldig jag med. Det var jag som gav hemvårdspersonalen delegeringar och jag hade inte lärt dem att anteckna vad de såg. Jag har handlett dem dåligt, säger sjuksköterskekollegan sorgset.

Distriktssköterskan Eva Bergstedt vittnar per telefon om att hon fick kontakt med patienten i början av december 2001. Trots att den gamla kvinnan då hade vårdats både på sjukhus och på ett annat äldreboende var såren fortfarande inte läkta. Först i april 2002 läkte de. Ställd inför det frågar sig sjuksköterskans försvarare, advokat Ulf Bagner, i sin slutplädering: »Hur fungerar egentligen vården?« Och tillägger: »Ska ansvar utkrävas ska det utkrävas högre upp i hierarkin.«

? Här är en sjuksköterska av den gamla stammen som har följt läkarens ordination utan att ifrågasätta den. Kanske borde hon ha gjort mer. Det är lätt att säga efteråt vad hon borde ha gjort. Frågan är: Är hon en brottsling?

Domen väntas falla den 3 mars.