”Det värsta som kan hända nu är att texten blir dålig”

Sjuksköterskan Birgitta Gunnarson fick en ny karriär som författare efter pensioneringen. Nyligen släpptes hennes andra roman, men debutnovellen publicerades i Vårdfokus. "Jag har alltid tyckt att det är roligast att skriva om relationer. Det har också varit den roligaste delen i mitt jobb", säger hon.

På fredagskvällen känns det lite motigt att åka till jobbet, men resten av helgen förflyter ganska lugnt tack vare duktiga arbetskamrater. Först på söndagen sker en olycka, då Evert trillar i samband med ett toalettbesök. Det blöder från huvudet, men han är talbar. Efter tre nätter är personalen sliten, men med adrenalinpåslag och gemensamma krafter lyckas de plåstra om patienten, lyfta honom till sängen och efter samtal med läkare få i väg honom med ambulanstransport till sjukhus för skallröntgen.

”Nu, när anspänningen har släppt, är vi dödströtta allihop. Men vi jobbar på — och hoppar över morgonkaffet — och när dagpersonalen kommer har vi lyckats göra allt vi skulle”, konstaterar sjuksköterskan.

Händelseförloppet utspelar sig i novellen ”Vimmelkantig” från antologin ”När andra sover” som gavs ut av föreningen Liv i Sverige 2016. Berättelsen publicerades även i Vårdfokus, med titeln ”Ääääntligen fredag!”.

Den är skriven av före detta sjuksköterskan Birgitta Gunnarson. Året efter gick hon i pension – och då tog en ny karriär fart. Som författare.

– Fast jag ser det inte riktigt som en karriär. Jag har inget att bevisa, varken för mig själv eller andra. Det är bara otroligt lustfyllt, säger hon.

I november kom hennes senaste roman ”Ett liv i färg” ut. Det är uppföljaren till ”Så länge hjärtat kan slå” från 2020. I maj kommer den tredje. Men vägen till bokkontrakt var tuff.

– Jag hade skickat mina manus till en mängd förlag och blivit refuserad av alla. Jag var ganska nedslagen. Men min dotter, som också är författare, uppmuntrade mig att fortsätta.

Det var också barnen som lurade in henne i skrivandet.

– Två av dem är gymnasielärare och började utmana varandra i att skriva noveller. De hittade på olika teman och skrev en novell i månaden. De frågade om inte jag skulle vara med. Jag tackade ja och sedan kunde jag inte sluta.

Frihet att fantisera

Den första utmaningen hon antog var att spinna vidare på Hjalmar Söderbergs novell ”Pälsen”, och berätta historien ur en annan persons perspektiv.

– Jag valde en brorson som hälsade på i det där hemmet några år senare och fick skeendet återberättat för sig. Jag har alltid tyckt om språk och att uttrycka mig, men hade aldrig provat att hitta på precis vad jag vill. I mitt arbetsliv som sjuksköterska har jag nästan alltid jobbat natt på äldreboende och haft ensamt ansvar för ett stort antal patienter. Det har legat på mig att bedöma när vi ska ringa och väcka läkare eller skicka i väg någon. Ingenting fick bli fel! I skrivandet är det värsta som kan hända att det blir dåligt, och det är oerhört befriande och kul.

I ”Novellklubben” fick hon prova att skriva på olika sätt: läskigt, humoristiskt, vardagligt. Vid ett tillfälle var uppdraget att skriva ett fiktivt brev. Birgitta Gunnarsons avsändare var en kvinna som ville avsluta bekantskapen med en väninna som hon känt sedan barndomen, men alltid känt sig nedvärderad och kontrollerad av. Det var fröet till ”Ett liv i färg”, som nu alltså är en färdig roman. Huvudpersonen heter Lillemor och jobbar i receptionen på en privat tandvårdsklinik. Hon är ganska nöjd med livet, men har dålig självkänsla och inser att hon ofta blivit illa behandlad utan att protestera. Plötsligt bestämmer hon sig för att det är dags för förändring.

– Jag har alltid tyckt att det är spännande med relationer. Vad vi gör med varandra. Det har också varit den roligaste delen i mitt jobb som sjuksköterska.

Försenat tonårsuppror

Förutom att ”göra slut” med den dominanta väninnan omvärderar Lillemor relationen till sin egen mamma.

– Jag hade själv ett försenat tonårsuppror i 55-årsåldern, efter att min mamma gått bort. Vissa saker börjar man inte reflektera över förrän man blir lite äldre. Min situation var inte alls likadan som Lillemors, men jag tror att det är ganska vanligt. Jag gick i terapi och bearbetade det, säger Birgitta Gunnarson.

Båda hennes romaner lanseras som ”feel good”-litteratur, en stämpel som hon själv är kluven inför.

– Det är en genre som växt mycket i Sverige de senaste åren. Den är väldigt bred och det handlar ofta om personliga utvecklingsresor. De måste sluta hoppfullt, men inte nödvändigtvis lyckligt. Det är ett kontrakt man har med läsaren. Jag kallar hellre mina böcker för relationsromaner. Det är lite synd att dela in allting i så tydliga fack.

Några kapitel i ”Ett liv i färg” utspelar sig på liknande äldreboenden som Birgitta Gunnarson själv jobbat på.

– Jag vet inte om det märks att jag kommer från ”insidan”, men jag vet ju hur det är när någon till exempel går bort.

Att hennes berättelser i dag når utanför den närmaste familjen märks genom uppskattande meddelanden från läsare, framförallt kvinnor i ”medelåldern och uppåt” som känner igen sig eller skriver att de blir inspirerade. Men det är fortfarande barnen som får läsa utkasten först.

– Det är jätteroligt. Ibland påpekar min dotter att ”sådär skulle inte en 35-åring uttrycka sig”.