Distriktssköterskors båda uppdrag måste vara tydliga

Olander E. Hälsovägledning i primärvårdens barnhälsovård. Process och kontext ur ett praktiskt pedagogiskt perspektiv. Licenciatavhandling, Lärarhögskolan, Malmö högskola 1998. Olander E. Hälsovägledning i barnhälsovården, syntetisering av två uppdrag. Doktorsavhandling, Lärarutbildningen, Malmö högskola 2003.

Bakgrund: Barnhälsovårdens sjuksköterskor är viktiga aktörer i landets folkhälsoarbete. En betydelsefull del av deras hälsoarbete består av att vägleda föräldrar om familjens och barnens hälsa. Tidigare studier visar att hälsovägledning kan ses som en pedagogisk process och flera faktorer inverkar på hur hälsovägledningen genomförs (Olander, 1998).

Syfte:  Att öka förståelsen för vad som är betydelsefullt för hur hälsoarbete utformas och genomförs samt att formulera en teori som kan vara användbar i denna barnhälsovårdsverksamhet. Studien utgick från en öppen frågeställning om vad som är det mest angelägna för distriktssköterskor i deras möten med föräldrar och barn på barnhälsovårdens öppna mottagning och hur denna angelägenhet hanteras.

Metod: Data samlades in genom videoobservationer med efterföljande intervjuer, fältanteckningar, anteckningar från gruppdiskussioner och enskilda intervjuer samt genom data från tidigare studier av hälsovägledning i barnhälsovården.
Analysen följde den klassiska Grounded theory-metoden för teorigenerering med en ständigt pågående jämförande analys med såväl öppen substantiv kodning och teoretisk kodning.

Resultat: Studien visade att barnhälsovårdens distriktssköterskor har att arbeta utifrån både ett folkhälsouppdrag och ett familjehälsouppdrag med två olika inriktningar för hälsoarbetet: en befolkningsinriktning och en individinriktning. Analyserna visade att de är mycket angelägna om att syntetisera de båda uppdragen och inriktningarna i mötet med de enskilda familjerna. Begreppet befolkningsindividualisering är ett teoretiskt begrepp för denna syntetisering. Distriktssköterskorna uttryckte en tvåsidighet; de båda uppdragen är motstående men inte motstridiga, och därmed möjliga att förena. I spänningsfältet mellan folkhälsouppdrag och familjehälsouppdrag ses fyra dimensioner för hälsoarbetet. Befolkningsindividualisering är en av dem. För att bibehålla hälsoarbetet i den dimensionen ses olika mönster för hur fokus i mötet med barnfamiljerna skiftar mellan folkhälsouppdrag och familjeuppdrag.

Slutsatser: Studien visar på den komplexa arbetssituation som barnhälsovårdens sjuksköterskor befinner sig i. För bästa befolkningsindividualisering betonas tydlighet i och mellan uppdragen. Studien kan hjälpa distriktssköterskor att förstå hälsoarbetets dubbla roll och hantera sin hjärteangelägenhet om syntetisering. Den genererade teorin kan öka medvetenheten om barnhälsovårdens dubbla uppdrag och hur distriktssköterskor hanterar denna dubbelsidighet. Den ger begrepp och sätter ord på hälsofrämjande och pedagogiskt arbete och sätter det i ett sammanhang.

KOMMENTAR:
En teori att använda i utbildningen
Det finns begränsad forskning om hur sjuksköterskor hanterar det som är angeläget för dem i deras vardagspraktik. I denna studie är det distriktssköterskors möten med föräldrar och barn inom barnhälsovården som är i fokus. Barnhälsovården är en arena med lång tradition för folkhälsoarbete där nästan alla familjer nås. Att erbjuda alla familjer samma hälsoövervakning och hälsoinformation och samtidigt utgå från varje enskilt barns och deras familjs behov är en pedagogisk utmaning, menar författaren. Studiens syfte är att öka förståelsen för hur distriktssköterskor inom barnhälsovården hanterar denna komplexa arbetssituation och att skapa en teori för arbetssättet.
Genom videoobservationer, intervjuer och diskussioner skaffade författaren information om vad distriktssköterskor ansåg angeläget i sina möten med föräldrar och barn. Denna information analyserades kontinuerligt. Den metod som författaren använt för att upptäcka, analysera och koda information och generera en teoretisk konstruktion kan ses som relevant för att uppnå förståelse för en praktisk och komplex verksamhet. Beskrivningen av hur analysprocessen gått till är inte enkel att följa. Trovärdigheten grundar sig dock i en omfattande datainsamling under lång tid och en ständig prövning av informationen.
Resultatet visar hur distriktssköterskorna i sitt dagliga arbete förenar sitt folkhälsouppdrag med ett individfokuserat och familjeinriktat uppdrag. Denna förenade dimension har författaren gett det teoretiska begreppet »befolkningsindividualisering«. Detta dubbeltydiga begrepp är vid en första läsning inte så lätt att förstå. Men författaren visar hur distriktssköterskan vid ett och samma möte med förälder och barn, eller genom möten över en tidsaxel, bemästrar att arbeta både för att främja folkhälsa och för att möta individuella behov. Distriktssköterskan använder helt enkelt varierande förhållningssätt av samspråk och handlingar i en och samma situation, eller vid olika situationer, när hon möter föräldern och barnet.
Att skapa teori av komplexa arbetssituationer är inte enkelt, men viktigt för att använda som ett tänkesätt. Dubbelheten att bedriva och vägleda hälsoarbete på befolkningsnivå parallellt med att ha ett familje- och individperspektiv fordrar en personlig medvetenhet.
Denna teori om hälsoarbetets dimensioner rekommenderas inom utbildning av distriktssköterskor för att träna och skaffa sig beredskap i det dagliga arbetets komplexitet. Den kan med fördel även utgöra diskussionsunderlag och bidra till att teorin prövas bland distriktssköterskor inom barnhälsovården, som därmed kan bidra till att den utvecklas ytterligare.

Maja Söderbäck
barnsjuksköterska och universitetslektor vid
institutionen för vård och folkhälsovetenskap på Mälardalens högskola